Mats Ohlin Architectural Introduction

Till index

 

Gå till del 2
Gå till del 3

 

Under konstruktion...

 

 

Mats Ohlin

 

Uppbrottet från Hageryd

Min mormors släktgrens historia

 

 

Den tappre GRIM din stamfar var
På mödernet. – I hedendomens dar
Han spiran över Småland förde.
För GERD, den skönaste av Skandiens mör, han brann,
Från hennes älskare med vapen flickan vann
Och henne segrande till Frejas altar förde.
Det var, o BLENDA! Som jag tror
Din mormors mormors mormors mor.

 

Ur: Erik Johan Stagnelius, Blenda.

 

Per Hilleström, Vinterstycke från Bergslagen. 1700-talets sista årtionden.

 

Ovanstående motiv av Hilleström från 1700-talets sista årtionden må, som det är, vara hämtat från Svealands Bergslag, men kunde lika gärna föreställa småländska Hagerydsbygden någon gång under de första seklerna av dess kolonisation.

Vi ser människan befinnande sig och verksam i en natur, henne ännu så länge övermäktig, förutom viss påverkan i det omedelbara närområdet till en synbarligen hemtreven bebyggelse, ordnad och lämpad för sitt ändamål. Vi ser människor i arbete, uppfyllande de plikter de har att utföra för sin fortvaro och kärva ekonomi. Vi förstår, att dessa människor är långt gångna i en existentiell realism, nödvändig för överlevnad, samtidigt den sanna vägen – i lyckligaste fall – till ett välstånd på naturens villkor.

När de första människorna nådde Hagerydstrakten, belägen i ett hav av vida moss- och myrmarker mitt mellan Forserum och Malmbäck, det vet vi inte närmare, än att vi har funnit spår efter kanske tio tusen år gamla fångstboplatser längs Småländska höglandets vattendrag. För omkring fem tusen år sedan tilltog bosättningen på höglandet, och under järnåldern var den väl etablerad.

Vid medeltidens början blomstrade lågteknisk järnhantering i bland annat Tabergsområdet, då bergsbrytning började komma igång i mindre skala. Då hade metoden med sjö- och myrmalmstäkt pågått under åtskillig tid, och den levde kvar länge här i Småland, ända in på 1800-talet.

Man vet, att nämnda samhällen Forserum och Malmbäck – i deras nuvarande form – anlades under medeltiden. Forserums kyrka härstammar från 1100-talets slut, byggd några decennier efter närbelägna Nydala klosterverksamhets anläggning och alldeles vid den tid då Växjö blev biskopssäte.

Forserum betyder just ”forsen vid den öppna platsen”, och sägs syfta på den forsrika bäck som runnit från mossen norr om bebyggelsen. Ortnamn som innehåller leden fors betecknade ofta platser med järnbruk. Möjligheten kan inte uteslutas, att Forserum en gång var en sådan ort.

Malmbäck har på motsvarande vis fått sitt namn av den förbiflytande bäcken; vid denna plats tydligen rik på sjömalm, dvs. bottensediment som kunde hämtas upp och smältas till smidesjärn. Namngivningen kan ge indikationer på att orten, långt före Tabergs och Svealands Bergslagars tid, var en fyndplats för järnråvara i den gängse form, som stod forntiden till buds.

 

Hagerydsbygden

Mitt hemland är Småländska höglandet, en blandning av ljuvhet och allvar i granit. Stora skogar susa där än – åtminstone på de områden där det skulle ha varit oekonomiskt att försöka ta bort skogen. Geologiskt intressant är detta småländska högland också på grund av de så kallade skurorna, djupa och långa rämnor i landskapet. I denna sönderslitna terräng bor ännu Pan, vår speciellt småländska och möjligen blonda naturgud.

 

Ur Smålandsmystik av Albert Engström.

 

Mitt uppe på den mäktigaste delen av det småländska höglandet befinner sig en mellanplatå som avgränsas av två nord-sydliga förkastningslinjer, eller kanske rättare skuror, som löper mellan Forserum i norr och Malmbäck i söder. I detta platåland har bildats ett sankt bäcken, till stor del bestående av mossmark. Ungefär mitt på löper en naturlig brygga mellan de båda sidorna, ett gammalt vadställe genom mossmarken, kunde man tänka sig, mellan Sniparp på den västra sidan och Hult på den östra.

Vadbryggan delar således bäckenet i två. Det södra har i sig en slags ringkrater mot sin västra sida, på vars kant hemmanen Rydet, Holmen, Rösum och Hageryd är belägna och till vilken Viresjö ansluter. Dessa gårdar omringar en mosse som inte har något namn på kartan. Kraterringen omges på utsidan av mossarna Gyamossen, Torpamossen och Hudaryds torvmosse. Men just öster om Rösum och Hageryd är det inte någon sankmark, utan den delen av bäckenplatån består av betesmark och kanske också av odlingsbar åkermark.

Bortsett från nyss nämnda gårdar på kraterns egg, finns inga gårdar på den mossrika mellanplatån, men många är belägna runt omkring, ofta uppe på en något högre nivå. Alla gårdar utom ett fåtal har anor längre tillbaka än 1600-talets slut, vilket är gränsen för kyrkböckernas information idag. Situationen verkar ha varit oförändrad under långliga tider, så när som på ett antal nyetableringar omkring och ett stycke efter förra sekelskiftet.

Hur långt tillbaka kan då gårdarna ha funnits? Rent allmänt får vi ta de biologiska och naturgeografiska vetenskaperna till hjälp för att förstå naturens villkor för bosättning. När inlandsisen smälte för cirka elva tusen år sedan blev Småländska höglandet, som då låg mycket lägre än idag på grund av isens tryck, ett översvämmat landskap. Finkornigt sediment avlagrades på de högst belägna delarna, medan låglandet fick ta emot merparten av det grövre materialet.

Allt eftersom landhöjningen fortskred, avtappades ganska snart den vida fornsjö som Hagerydsbäckenet måste ha inrymt. Det uppstod stränder på sjöns sidor där det fasta landskapet höjde sig. Stränderna blev nu möjliga att beträda och utforska för kringströvande människor, som kanske under ett övergångsskede fann ett rikt fiske i den klara kalla sjön vars tillopp bestod av smältvatten från glaciären i norr vilken drog sin gräns allt längre bort från Forserum för vart år, och snart var ett minne blott.

Under de följande fem årtusendena uppgrundades fornsjön allt mer, tills den blev till största delen täckt av vida starrkärr. Därefter började ljung, tuvdun och tuvbildande vitmossor tränga undan starrarterna. Starrkärret ersattes av en mosse, som växte vidare fram, och underhölls av nederbörd – till för omkring två tusen år sedan. I och med ett torrare och varmare klimat, avstannade mossens framväxt då.

Efter fem hundra år blev det kallare och våtare igen, och mossen tillväxte på nytt. Under tidsavsnittet 400 – 900 e. Kr. gjorde mossen ännu ett uppehåll i sin pålagring. Från slutet av denna period fram till nutid har mossen åter vuxit.

Dessa kunskaper om klimatets fluktuerande påverkan har erhållits genom undersökningar av närbelägna Store mosse, och torde vara tillämpliga även på Hagerydsmossarna.

Kan vi då dra några slutsatser av denna biologiska och klimatologiska revy? Vi har redan skisserat villkoren för stenålderns fiskare. Allt eftersom sjön växte igen, försämrades förutsättningarna för fisket. Men ett parallellt naturskeende måste ha möjliggjort vegetationens utbredning över de från början kala landpartierna. Dessa höjde sig nu och grönskade allt mer. Därmed framskred också förutsättningarna för jakt.

Snorre Sturlasson berättar att man i Sigurd Syrs hus i Ringerike i Norge varannan dag serverade fisk och mjölk, varannan dag kött och öl. Kanske ser vi i den kosthållningen just en differentierad naturahushållning (såväl fisk som kött), men finner där även inslag av domesticerad kultivering med både boskapsskötsel (mjölk) och viss odling (humle och mältat korn till öl).

Denna utveckling kan gälla för Hagerydsområdet. Genom att mossarna under torrperioderna minskade i omfång, bildades ängsmarker, ofta sanka, vilka möjliggjorde småskalig boskapsskötsel och slåtter för vinterförråd. Dessa ängar blev kanske en anledning till fast bosättning från ett tidigare halvt nomadiserat tillstånd. Nomadlivet dröjde emellertid länge kvar i form av vallning och fäbodtillvaro.

Men regler för betesmarkernas användning syns tidigt ha grundfäst ett fungerande rättssystem. Även har man konstaterat, att människan här i Norden redan under yngre stenålder odlade hirs, korn och vete. I gravar från samma tid har man funnit ben från hund, nötkreatur, häst, får, get och svin. Så den tidiga boskapsskötseln tycks inte bara ha varit väl utvecklad och differentierad – också verkar den ha gått hand i hand med åkerbruket.

 

Flintdolk från småländsk stenålder. Märk de konstfullt utmejslade refflorna i skaftet, som både är dekorativa och stabiliserande för greppet.

Flintdolk från småländsk stenålder. Märk de konstfullt
utmejslade refflorna i skaftet, som både är dekorativa
och stabiliserande för greppet.

 

Och väl bofast, kunde ju människan, utan att behöva ta ett särskilt stort steg, börja bruka jorden. Om detta skedde dynamiskt, på nyss skisserat vis, eller genom en invandring av folk, som redan kunde sin sak, eller kunde den bättre än de vanda, vet man väl ännu inte klart. Kanske förelåg en blandning av bådadera. Den yngre Eddan innehåller emellertid ett avsnitt, som kanske utgör en beskrivning av hur det kan ha gått till:

 

13 Då mälte Ganglere: Vad tog sig Allfader före när Asgård hade fullbordats?

Har mälte: Först tillsatte han styresmän och bjöd dem att döma tillsammans med honom om människors öden och rådpläga om ordningen i borgen; det var på Idavall mitt i borgen. Deras första verk var att bygga en gård, där det finns tolv högsäten utom det yppersta högsätet, som är Allfaders. Det huset är det största och mest välbyggda på jorden; det är helt och hållet som guld både utan och innan. Det stället kallar man Gladheim. De byggde också ett annat hus; det var ett harg som prästinnorna hade och det var ett mäkta vackert hus, och det kallar man Vingolf. Därefter byggde de ett hus med smidesässjor i, och därtill gjorde de hammare och tång och städ, och sedan alla andra redskap. Och så smidde de malm och sten och slöjdade i trä.

 

 

Nog framstår passusen åtminstone för mig som en redogörelse för den formaliserade organisationen av en ny bygd. Såväl Ganglere som Allfader, och förresten även Grim i inledningscitatet från Stagnelius dikt, betecknar Oden. Denne skulle kunna stå för en odalsprincip, den högsta, då den var väl beprövad. Och det första som ”Oden” gjorde, då han hade röjt för en ny by, var att bygga en rådstuga, ”Gladheim”. Därefter tillgodosåg han ett kvinnligt behov, ”Vingolf”, eventuellt med en dagisfunktion, av rent praktiska skäl. Sedan byggde han upp den viktiga smedjefunktionen, så att de nödvändiga verktygen kunde tillverkas, såsom yxor och plogjärn, och så kunde man sätta igång med träarbeten, och åkerbruk.

Hagerydsbygdens jord bör ha varit relativt bördig på slänterna till bäckenet här uppe på höglandet; sten som låg ivägen och sten som uppdagades lades efter hand i rösen. Sådan ans förekom även på betesmark, jämte trädtukt. Vissa utdikningar kan ha skett. Skog kan ha svedjats och röjts på lämpliga ställen.

 

De första bosättarnas Hagerydsbygd, som den kan ha sett ut.

 

Men det centrala mad-landskapet ser fortfarande ut som det förmodligen har gjort i all tid så länge människan har funnits här.

 

Centrala Hagerydsbygden, som den ser ut idag (2014).

 

Skogen måste annars redan från början ha utgjort en stor och oumbärlig naturtillgång. Träråvara behövdes för redskaps- och gerådstillverkning, också till en sporadisk möbeltillverkning, som ju med tiden kom att utvecklas i dessa trakter. Timmer tarvades för husbyggnad. Ved gick åt i stor volym för järnframställning och för den åtföljande smidesprocessen. I vilken skala denna osmundtillverkning kan ha skett vet vi inte – kanske bara till husbehov, kanske eventuellt i mera organiserad form, för export.

 

Plogjärn och yxa av järn från järnåldern.

Plogjärn och yxa av järn från järnåldern.

 

Exakt när skulle denna fasta bosättning mera tydligt ha etablerats? För att kunna spekulera om varje enskild gårds ålder, måste vi förlita oss på ortnamnsforskningen. Jag vill göra ett försök.  —

 

Äldst, för-vikingatid

Grav, Berg, Röd, Gatu, Hult, Rösum (förutsatt "-um" är en förslappning av "-hem". Står ändelsen däremot för "rum", bör gården — eller byn, som den rätteligen har varit, inordnas i nästa ålderskategori. Emellertid har liknande ortnamn, i bl.a. Västergötland, tillskrivits efterleden "-hem".).

De första fem ortnamnen tillhör en kategori som anses ha mycket gamla anor (från de första århundradena e. Kr.), då de är osammansatta namn i singularis. Dock behöver de inte vara så gamla; en bedömning av gårdarnas ålder måste samtidigt utgå från deras belägenhet. Ser vi till denna, märker vi att samtliga gårdar, inklusive Rösum, ligger högt: Rösum på ca. 310 meters nivå; Grav 315 m; Berg 340 m; Röd 330 m; Gatu 290 m; och Hult på 310 m höjd.

Å andra sidan befinner sig mossarna i bäckenplatån på ungefär 300-metersnivån, men om vi, som i nedanstående kartskiss, markerar 300-metersnivån generellt och tänker oss den som en vattenyta (med mer eller mindre öppet vatten), hamnar gårdarna tydligare i sina rätta geografiska sammanhang. Fornlämningar i området indikerar också tidig bosättning.

 

Järnålderns hypotetiska Hagerydsbygd. Den grå ytan markerar 300-metersnivån, tänkt som en ungefärlig vattenhöjd vid tiden.

 

Vikingatidens slut – medeltidens början

Ormestorp, Söndrarp, Gummarp, Kansjö, Botarp, Bredstorp, Slätteryd, Hudaryd, Göstorp, Hiarum, Älgaryd, Floryd, Hageryd, Viresjö, Stenseryd, Sniparp, Topperyd, Runseryd, Finntorp, Tryggarp, Sjöstorp, Villstorp, Axlarp, Skallarp, Skogseryd.

 

Medeltidens början

Korpebo, Packebo, Gladebo, Järnbo, Karsbo, Kullebo, Borrebo.

 

Okänt, men före 1700

Kålkulla, Pustanäs, Holmen, Rydet, Kapellet, Lycke, Åsen, Ekön, Skogsåkra, Gullycke, Fagerkullen, Bretoft, Horshaga, Nybygget, Möreberg, Målen.

 

Sekelskiftet 18-1900

Rosenlund, Vilhelmsro, Björkelund, Vilan, Nydala.

 

Efter 1920

Fågelsången, Sågstugan, Västerskog, Lyckås, Mariedal, Snurrebo, Pukeberg, Orrakullen, Hylen, Granstorp, Slätten, Ljungsberg, Föråsen, Fridkulla, Arkaliden, Björkhaga, Flinkabo, Mållebo, Esbjörnabo, Olstorp, Risebo, Skägg.

 

Min kategorisering innehåller säkerligen en hel del missbedömningar, men det verkar ändå som om Hagerydsbygden huvudsakligen skulle ha fått sin form ungefär strax före eller vid medeltidens början. Det innebär omkring mitten av 1000-talet till början av 1100-talet. Eventuellt finns intressanta undantag – där kan spåras ett system av gårdar eller byar som härstammar från järnåldern eller ännu längre tillbaka. Deras belägenhet, ytterst på ett näs eller suveränt överblickande det sanka bäckenet vilket möjligen innehöll öppna vattenytor, kan ha utgjort en tidig bygd.

Låt oss som en kvalificerad gissning tänka oss en huvudsaklig nykolonisation av området vid den tid vi nyss har resonerat oss fram till. Säg att Hageryds pionjär röjde sitt hemman och timrade sin stuga år 1100. Han – eller hon – var då i 25-årsåldern, född ungefär 1075. Med fyra generationer i genomsnitt per sekel har vi nu efter nio hundra år nått den trettiosjätte generationen.

Trettiosex generationer. Det låter inte särskilt mycket, inte stort mer, i individer räknat, än en väl tilltagen skolklass. Greppbart verkar det under alla förhållanden. Hur många av dessa 36 individer är kända för oss? Hur många känner vi vid namn? Vad vet vi ytterligare om dem vi känner till?

 

Hagerydsbygden som den kan ha sett ut framåt nyare tid genom Sven Ljungbergs träsnitt "Sommarstämning öven maderna"

 

Hageryd

Min mormors mormors mormor hette Maja Lisa Knutsdotter och föddes 1787. Hon var dotter till drängen Knut Mattiasson och pigan Annika Andersdotter i Hageryd i Malmbäcks församling. Knut Mattiassons far hette Mattias Svensson och bodde också på Hageryd. Han hade gift om sig 1757 efter att ha blivit änkling, och hans nya hustru var änkan Kerstin Persdotter från Öggestorps församling. Mattias Svensson dog 1775, 70 år gammal, och titulerades då ”danneman”, en ålderdomligt förekommande hederstitel på en duglig och redbar odalman.

 

Landskap med stuga och flyttblock. Teckning av Augustin Ehrensvärd från troligtvis 1760-talets Finland, som visar hur också Hagerydsbygden kunde ha sett ut vid tiden.

 

Denne Mattias är den äldste Hagerydsbonden jag har kunnat identifiera. Han bör ha varit född år 1705. Vi vet dessutom att Mattias far hette Sven, men sedan kommer vi inte längre. Säg, för enkelhetens skull, att Sven föddes 1675, vilket kan vara ett rimligt antagande. Då återstår 24 okända generationer före honom tillbaka till ur-hagerydingen, som hypotetiskt var född 1075. Men framåt – känner vi 12 generationer. Det är inte dåligt. 1600-talets Sven på Hageryd utgör således en tredjedels vägs landmärke. Sträckan mellan oss och vikingatiden framstår i det perspektivet inte alls särskilt märkvärdigt lång.

Efter sitt giftermål 1764 fick Knut Mattiasson och Annika Andersdotter i Hageryd barnen Margareta, Sven, Anders, Mattias och Maja Lisa. Mormors mormors mormor Maja Lisa var yngst, och gifte sig 23 april 1809 med nämndemannen Lars Arvidsson Malmqvist från närbelägna Hudaryd inom samma församling. De kom att bo på Hageryd.

Lars Arvidsson Malmqvist var född 11 januari 1773 i Rösum, närmaste granngården till Hageryd. Hans far hette Arvid Svensson och hans mor Katrina Larsdotter, hon var född 16 november 1741.

Paret på Rösum, Arvid Svensson och Katrina Larsdotter, hade gift sig 13 juni 1762. Arvid Svensson titulerades då dräng och hade kommit från Åkerhult, medan Katrina Larsdotter var piga och härstammade från Rösum. Hennes föräldrar, boende på Rösum då Katrina föddes, hette Lars Jönsson och Stina Svensdotter.

Katrina Larsdotter dog 42 år gammal den 18 maj 1796 i bröstsjuka. Hon skrevs då ”hustru”. Hennes make Arvid Svensson dog också han i bröstsjuka den 3 december 1803. Han bodde då på Brestorp och avled 71 år, 2 månader och 4 dagar gammal. Arvid Svensson borde därför ha varit född på hösten 1732.

 

Hageryd i januari 2008. Foto: Mats Ohlin.

 

En liten utvikning in i vår samtid kan här vara på sin plats, eftersom betraktaren nu förmodligen tänker: "jaha, då var det kört för den stugan" eller något slikt. Döm om min förvåning, och glädje, då jag sommaren 2014, beredd att finna intet spår av byggnaden — fick se detta:

Hageryd i juli 2014. Foto: Mats Ohlin.

Det är Maria och Martin Forsberg, Hageryds ägare, som nu renoverar stugan. Nedervåningens stomme är intakt, men tyvärr gick ingenting av övervåningen att rädda, ej heller skorstensstocken. — Så nu får det bli ett envåningshus, säger Martin. Lite synd, kan man tycka, men samtidigt blir det ju en anpassning till dagens behov. — Det ska bli gäststuga, förklarar Maria.

Maria och Martin Forsberg framför Hagerydsstugan, juli 2014. Foto: Mats Ohlin.

Martin är utbildad snickare, och har noggrant återskapat detaljer som behöver nytillverkas, bland annat takfotens tassar, utförda med viss snickarglädje, sannolikt härrörande från husets tillblivelse på 1860-talet. Utvändigt kommer träpanel på plats så småningom, och invändigt blir det hög komfort, lovar paret och visar var duschrummet och pentryt ska bli.

Den renoverade stugan i färdigt skick, sommaren 2015. Foto: Martin Forsberg.

— Det var en tillfällighetens nyck att huset räddades, berättar Maria och Martin. När egendomen var till salu för några år sedan beställde mäklaren en entreprenadmaskin som skulle jämna "vederstyggelsen" med marken, inför visningen. Föraren fick förhinder, så rivningen blev inte av. Maria och Martin var spekulanter och kom alltså att köpa fastigheten. — Och vi kände direkt, att vi ville bevara stugan, säger paret med en mun.

Hageryd före förfallets eskalering. Foto hos Martin Forsberg.

 

Åter nu till nämndemannaparet Maja och Lars på Hageryd, som tydligen tog sig efternamnet Malmqvist, kanske i samband med giftermålet, eller möjligen som det verkar några år därefter.

Maja Knutsdotter Arvidsson Malmqvist var trettiotre år då hon den 19 eller 21 februari 1810 födde sin dotter Anna Stina Larsdotter. Denna var paret Malmqvists äldsta barn, men inte deras enda. Så här förtecknas familjens barnaskara:

  • 1810, 21 februari, Anna Stina, född på Hageryd. Mormors mormors mor.

  • 1813, 27 januari, Katarina, född på Hageryd. Hennes vidare öden är inte kända.

  • 1816, 11 maj, Johannes, född på Hageryd. Död 17 juni 1817 i tvinsot.

  • 1818, 17 oktober, Lena Katrina, född på Hageryd. Hon gifte sig 16 juni 1837 med Johannes Petersson från Norra Hiarum, och flyttade till honom. De fick tre döttrar: Kristina, född 4 februari 1841, Maja Lena, född 21 september 1843, samt Anna Matilda, född 19 januari 1845.

    Dottern Maja Lena dog redan 2 mars 1844 i förkylning, och några år senare, 9 maj 1847, dog barnens mor Lena Katrina, i nervfeber, 28 år gammal. 1858, den 9 februari, avled dottern Anna Matilda, blott tretton år fyllda, i hjärnfeber.

    Dottern Kristina uppnådde däremot giftasvuxen ålder, och äktades 1 juni 1862 med arrendatorn Sven Gustav Andersson från Bredstorp. Kristinas far, Johannes Petersson, fick uppleva sin 75-årsdag och var då ”undantagsman” på Norra Hiarum. Den 7 april 1888 avled han.

    Kristina Johannesdotter och Sven Gustav Andersson blev hemmansägare på Estenstorp, och fick där tre barn. 29 april 1865 föddes sonen Johan Edvard. 28 mars 1867 dottern Elfrida Karolina. 1869, den 2 augusti, föddes dottern Anna Maria.

    Dessa barns moder Kristina Johannesdotter dog 1877, den 30 december, 36 år gammal i lunginflammation. Mellandottern Elfrida Karolina blev blott 17 år; hon gick bort i en ”okänd sjukdom” 9 januari 1885. Hur det gick för yngsta dottern Anna Maria har jag inte lyckats ta reda på, men hennes broder Johan Edvard gifte sig med en piga som bodde på hans hemmagård Estenstorp. Det skedde den 3 april 1897, och hon hette Anna Johannesdotter. Paret tycks ha fått endast ett barn, Eva Anna Kristina. Hon föddes 17 april 1898. Om henne vet jag inget vidare.

 

Pigan Anna Stina Larsdotter, nämnd ovan, och som var mormors mormors mor, och var från Hageryd, gifte sig 12 juni 1831 med drängen Jonas Johansson från närbelägna Hult i Forserums församling. Denne var född 15 oktober 1809 av Johan Benjaminsson och Katarina Johannesdotter i Hult. Jonas Johansson dog redan ett halvår efter bröllopet, 17 december 1831, i förkylning. Makarnas barn föddes på Hult den 9 juni 1832, alltså faderlös. Flickebarnet döptes till Anna Katrina.

 

    Peter Nilsson i Hult. Peter Nilsson i Hult.

 

Änkan Anna Stina Larsdotter bodde kvar på Hult, och blev snart hustru på nytt. 27 april 1834 gifte hon sig med änklingen Peter Nilsson från Rogberga församling, och denne flyttade nu till Hult. Paret fick följande barn:

  • 1835, 1 januari, Johanna Sofia, född på Hult.

  • 1837, 24 oktober, Johan August, född på Hult.

  • 1840, 22 november, Emma Kristina, född på Hult. Min mormors mormor.

  • 1843, 18 november, Klas, född på Hult. Bosatte sig senare i Åkarp i Rogberga församling.

  • 1846, 23 augusti, Matilda Helena, född på Hult.

Från 1850, det var året som Anna Stina Larsdotters mor Maja Lisa Knutsdotter dog, fick paret Peter Nilsson och Anna Stina Larsdotter ytterligare två barn. Dessa föddes på Hageryd. Peter Nilsson dog senare på Hageryd, som ”undantagsman”, 1890, 82 år gammal.

Det tycks alltså som om paret flyttade från Hult till Hageryd någon gång före år 1850 (närmare bestämt före 1849, då dottern Anna Katrina i vigselboken ses skriven på Hageryd). Peter Nilsson titulerades därefter ”hemmansägare”. De två barnen som föddes på Hageryd var:

  • 1850, 3 mars, Karl Vilhelm, född på Hageryd.

  • 1854, 2 oktober, Anna Maria, född på Hageryd.

I denna barnaskara på åtta var mormors mormor Emma den fjärde i raden. Det är henne vi ska följa, men jag vill först nämna vad som jag lyckats få fram om de andra syskonen.

 

Anna Katrina Jonasdotter

Den förstfödda och faderlösa Anna Katrina Jonasdotter bodde som ”hemmadotter” på Hageryd när hon helt ung gifte sig 1849 med hemmansägare Johan Johannesson från Grishult. Paret kom att bo på Hageryd och fick en gosse Johan Alfred Johannesson. Denne dog endast 11 år gammal, 1870, i sockersjuka. Året därefter, 1871, föddes dottern Anna Emilia.

Anna Katrina Jonasdotter dog 1882 i slag, 50 år gammal. Hennes ”hemmadotter” Anna Emilia Johansson var då 11 år gammal. 1894 gifte hon sig med ”hemmasonen” Henning Svensson från Viresjö, som därefter blev hemmansägare på Hageryd. Paret fick 1897 dottern Ingeborg Kristina. Samma år dog Henning Svensson i lungsot.

Änkan Anna Emilia på Hageryd gifte 1906 om sig med hemmansägaren på Norra Graf Frans Magnus Johannesson. Redan 13 år gammal dog hennes medförda dotter Ingeborg Kristina i lunginflammation, 2 december 1910. Två månader senare, den 13 februari 1911, avled Frans Magnus Johannesson i hjärtlidande. Hur det sedan gick för Anna Emilia Johannesdotter, eller om hon då levde, har jag inga uppgifter om.

 

Johanna Sofia Petersdotter

Nyss nämnda Anna Katrina Jonasdotters halvsyster och Peter Nilssons äldsta dotter Johanna Sofia gifte sig den 1 november 1854 med rusthållare Anders Malkolm Larsson från Övre Gibbarp. Paret flyttade förmodligen kort därefter från Malmbäcks församling, okänt vart.

 

Johan August Petersson

Jag har inte funnit några uppgifter om denne. Han har troligen flyttat från församlingen.

Härefter hoppar vi över nästa person i syskonskaran, som är mormors mormor Emma Kristina. Om henne följer fortsättningen senare.

 

Klas Petersson

”Morbror Klas”, Klas Petersson, flyttade från Hageryd. Han finns först antecknad som hemmansägare i Stamseryd, Malmbäck, och gifte sig 24 maj 1867 med hemmadottern Karolina Elisabet Johansdotter i Åkarp Mellangård, Rogberga församling. Paret fick följande digra barnaskara:

  • 1868, 3 mars, Karl Vilhelm Simon, född i Åkarp Mellangård.

  • 1869, 26 juli, Martin Johan, ej födelseortsuppgift.

  • 1871, 16 september, Gustav Emil Sigfrid, född i Åkarp Mellangård. Död 18 maj 1872 i kikhosta.

  • 1873,26 mars, Robert Malcolm, född i Åkarp.

  • 1874, 21 maj, Johan Alfred, född i Tenhult.

  • 1875, 11 september, Ebba Charlotta Cecilia, född i Åkarp. Död 13 oktober 1876 i mässling.

  • 1877,19 augusti, Ellen Anna Elisabet, född i Åkarp Mellangård.

  • 1879, 11 oktober, Klas Erik Herman, född i Åkarp.

  • 1881, 24 september, Ester Amanda Idalia, född i Åkarp Mellangård.

  • 1884, 17 januari, Sven Albin Leonard, född i Åkarp Mellangård.

  • 1886, 14 oktober, Gustav Teodor, född i Åkarp Mellangård.

  • 1888, 20 januari, Ebba Gunhild Elvira, född i Åkarp Mellangård. Död där 7 februari 1889 i mässling.

  • 1891, 30 april, Oskar Hilding Filip, född i Åkarp Mellangård. Död på Åkarp Västergård 7 april 1892 i kikhosta.

Modern till alla dessa barn, ”hustrun” Karolina Elise Johansdotter, dog på Åkarp Mellangård den 19 november 1904, 58 år, 0 månader och 0 dagar gammal. Dödsorsak är ej redovisad. Eftersom hon inte stod angiven som ”änka”, bör hennes man, ”morbror Klas”, ha levat vid hennes död. Dennes dödsdatum har jag dock inte funnit.

 

Matilda Helena Petersdotter

Den sista i syskonskaran som föddes på Hult, Matilda Helena, gifte sig 20 oktober 1867 med hemmansägaren på Ormestorp Anders Johan Andersson. Paret fick följande barn:

  • 1868, 7 december, dödfödd gosse, på Ormestorp.

  • 1870,14 juli, Herman Alexius, född på Ormestorp.

  • 1872, 2 juni, Ellen Emilia, född på Ormestorp.

  • 1874, 16 april, Anna Mariana, född på Ormestorp.

  • 1876, 16 februari, Eva Juliana, född på Ormestorp.

  • 1878, 6 juli, dödfödd gosse, på Ormestorp.

  • 1879, 6 oktober, Olga Matilda, född på Ormestorp.

  • 1883, 2 januari, Hanna Teresia, född på Ormestorp.

  • 1885, 17 februari, Karl Johan, född på Ormestorp.

  • 1887, 1 november, Anders Albert, född på Ormestorp.

  • 1889, 27 september, Tekla Viktoria, född på Ormestorp.

 

Karl Vilhelm Petersson

Om honom saknas uppgifter. Kanske flyttade han från församlingen.

 

Anna Maria Petersdotter

Född 2 oktober 1854 dog hon redan 16 februari 1855.

 

– Men nu är det till sist mormors mormor Emmas tur, efter att hennes syskon har avhandlats. Vi backar därför tillbaka till dessa syskons gemensamma familj som först bodde på Hult. Trettio år gammal födde deras mor, Anna Stina Larsdotter Nilsson, sin dotter Emma Kristina Petersdotter den 22 november 1840 i Hult, Forserums församling, Jönköpings län.

 

Emma Persdotter Stille.

Emma Persdotter Stille.

 

Mormors mormor Emma Petersdotter växte upp, och flyttade i 8 – 9-årsåldern med sin familj åter till sin moders Hageryd. Hon gifte sig med arbetskarlen Sven Svensson Stille, född 23 augusti 1838 i Axlarp i Forserums församling. Denne dog relativt ung och titulerades vid sin död snickaremästare.

 

Jag ska fortsätta berättelsen om mormors mormor Emma Stille om en stund, men först vill jag för fullständighetens skull redogöra för hennes makes, Sven Stille, härkomst och anor.

Sven Svensson Stille var son av hemmansägaren i Axlarp Sven Petersson Stille, född 18 september 1800 i Forserums församling, och dennes maka Maria (Maja) Andersdotter, född 17 mars 1805 i Elmvik, Rogberga församling.

Sven Petersson Stilles föräldrar var Peter Jonasson Stille i Axlarp, född 1768, och dennes maka Christina (Stina) Svensdotter, född 4 september 1777 i Askeryds församling. Stina dog i Axlarp 1 oktober 1858 av ålderdom. Hon var då änka.

Maja Andersdotters föräldrar var bonden Anders Andersson i Elmvik, född 1 september 1773 i Rogberga församling, och dennes maka Maria (Maja) Petersdotter (Persdotter), född 1781. Detta par fick följande barn:

  • 1800, 26 maj, Helena, född i Elmvik.

  • 1802, 14 oktober, Stina, född i Elmvik. Dog på Elmvik som ”hustru” 23 oktober 1858, 56 år gammal, i bröstplåga.

  • 1805, 17 mars, Maria, född i Elmvik.

  • 1808, 30 januari, Anders Peter, född i Elmvik.

  • 1809, 9 januari, Anna Lena, född i Elmvik.

  • 1812, 11 augusti, Sara Lisa, född i Elmvik.

 

Snickaremästare Stilles föräldrar, det nämnda paret Sven Petersson Stille och Maria (Maja) Andersdotter (nummer tre i nyss uppräknade barnaskara), gifte sig 12 maj 1824. Maja var då blott nitton år gammal och hade redan sitt första barn i magen. Familjen utökades i sin helhet med följande individer:

  • 1825, 19 september, Johanna, född i Axlarp.

  • 1827, 11 december, Peter Johan, född i Axlarp.

  • 1834, 12 maj, Johan August, född i Axlarp.

  • 1836, 24 april, Sven Johannes August, född i Axlarp, död i mässling 1 februari 1837. Han bodde då i Skagseryd, och blev blott nio månader gammal.

  • 1838, 23 augusti, Sven, född i Axlarp.

  • 1841, 5 juli, Per Johan, född i Axlarp.

  • 1843, 4 augusti, Anna Josefina, född i Axlarp.

  • 1846, 28 januari, Karl Peter, född i Axlarp.

 

De åtta barnens mor Maja Stille dog i bröstsjukdom 30 november 1857. Hennes make Sven Pettersson Stille gifte senare om sig, 9 november 1861, med änkan Helena Andersdotter från Hulu i Almesåkra församling. Om henne vet vi inte så mycket, men hennes framlidne make kan ha varit ”gifte soldaten” Anders Grek, som avled på Hulu soldattorp 17 februari 1859, 53 år, 8 månader och 0 dagar gammal.

Sven Pettersson Stille dog av ålderdom 20 oktober 1886. Han benämndes då ”undantagsman” i Axlarp.

 

"Nässjösysslingarna" (från bl. a. Axlarp, Ormestorp, Tenhult), dvs. ättlingar till Emma Stille och hennes syskon. I övre radens mitt ses Ingrid Appelkvist. I mittre raden ses till vänster Tyra Jonsson och nr 3 från vänster är Märta Svensson. Samtliga tre från Tenhult. De övriga är för mig okända.

 

Femte barnet i nyss uppräknade barnaskara var således tidigare nämnde Sven Svensson Stille, som gifte sig med mormors mormor Emma. Paret Emma och Sven Stille kom att bo i Jönköping, där Sven på 1870-talet blev etablerad möbelsnickare och vagnmakare.

 

Stora torget och Östra Storgatan i Jönköping i mitten av 1800-talet. Kyrkokvarteret är benämningen på den stadsdel som är belägen till vänster om Storgatan och bakom teaterbyggnaden i torgets fond.

 

Emma och Sven gifte sig 21 juni 1863 i Jönköpings Kristina församling. Deras första gemensamma bostad låg i Kyrkokvarteret nr 7. De fick följande barn:

  • 1864, 5 juli, Karl Melker Hugo, född i Svenska Maden nr 2 i Jönköping. Hugo studerade till präst, men avled 24 år gammal, enligt min mormor samma dag som han skulle ha prästvigts. Det var den 26 december 1888. Dödsorsaken var lungsot. Hugo hade då sin bostad i Östra Kvarteret 59.

  • 1867, 26 februari, Restor, född i Tyska Maden 31. Restor var, enligt uppgift från min mormor, frälsningssoldat. Han dog liksom sin bror Hugo ung. Exakt när saknar jag uppgift på.

  • 1869, 8 augusti, min mormors mor Ida Ottilia, född i Svenska Maden 31. Ida frambördade sex barn men dog ung – mera om henne senare.

  • 1871, 20 september, Anton, född i Svenska Maden 31. Död 22 februari 1873, ett år och fem månader gammal.

  • 1874, 5 juni, Bror August, född i Svenska Maden 31. Blott 1 år gammal dog han i kikhosta 4 juli 1875, boende i Svenska Maden 31, Jönköpings Kristine församling.

  • 1876, 22 juni, Sven Gideon, född i Svenska Maden 31. Han dog i hjärninflammation 27 juni 1884, således nyss fyllda 8 år.

  • 1878, 19 november, Emma Elisabet, född i Svenska Maden 31. Knappt ett halvt år gammal dog hon i hjärninflammation den 5 maj 1879.

 

Hugo Stille. Restor Stille. Ida Stille.

 

Barnens far, snickaremästaren Sven Stille, dog 19 december 1881, 43 år, 4 månader och 16 dagar gammal. Därmed stod änkan ensam med fyra barn i Svenska Maden 31. Hon flyttade därefter med sina barn till Östra Kvarteret 59.

Sven Stilles efterlämnade möbelproduktion visar att han hade varit en mycket skicklig möbelsnickare. Personligen äger jag, liksom mina två systrar har fått var sin, en pinnstol av hans hand. Fyra liknande stolar ägs av Maud Lundstedt. Stig Appelkvist äger enligt uppgift från hans bror Bengt en fin kökssoffa. Min systerdotter Helén äger en sekretär i masurbjörk. Min mormor Märtha sov i en säng med vackra gavlar som han hade tillverkat, och där till hörde två nattygsbord; allt utfört i masurbjörk av hög kvalitet. Nattygsborden jämte en kommod innehas idag av min syster Catharina.

 

Pinnstol av snickare Stille.

 

Från Sven Stilles vagnmakareproduktion har jag inte lyckats få någon information, annat än att jag har stött på en Stille som upphovsman till några karosser på ett vagnmuseum i Biby utanför Eskilstuna, dock utan att närmare undersöka saken.

Det var alltså nummer tre i nyss uppräknade barnaskara, Ida, som blev min mormors mor. Hon växte tillsammans med sina syskon upp hos sin mor Emma som (då Ida var tolv år gammal) hade blivit änka och därefter fick försörja sig och sina barn så gott hon kunde med tvätt och strykning. Barnaskaran reducerades efter några år till tre syskon.

 

Karta över Jönköping från 1884-85.

 

Ida gifte sig 28 december 1889 i Jönköpings Kristine församling med bagaremästaren Karl (Carl) Henrik Appelkvist, född 24 maj 1865 i Slätthögs församling, Kronobergs län. Ida var vid tidpunkten för giftermålet ”hemmadotter”, boende i Östra Kvarteret 59, och Henrik bodde i Tyska Maden 10-11, båda adresserna belägna inom Kristina församling i Jönköping. Paret flyttade efter sitt giftermål till Norra Kvarteret 164 i Sofia församling.

 

Ida och Karl Henrik Appelkvist.

 

Nu måste vi följdriktigt se litet närmare på bagare Appelkvists släktförhållanden, innan vi tar upp spåret igen med kvinnolinjens historia.

Karl Henrik Appelkvists mor, Helena (Lena) Kristoffersdotter, född 9 juni 1842 i Slätthögs församling, var gift med Peter Persson, född 1837 i Rydaholms församling, men denne var inte biologisk far till Karl Henrik. Benämningen ”oäkting” har förekommit. Karl Henrik har tydligen antagit sin morfars efternamn, soldaten Christoffer Appels på Förebergs soldattorp, född 19 mars 1802 i Slätthögs församling, Kronobergs län.

Min mormor Märtha har berättat för mig att Karl Henrik vid något folkbokföringstillfälle hade uppgivit ”Appels” eller ”Apel” som sitt efternamn, varvid registreraren hade sagt: ”Då sätter vi dit en kvist!” – och så blev det ”Appelkvist”.

Ett rykte säger att godsägaren på den herrgård, där Karl Henriks mor Lena hade tjänat som piga, skulle vara Henriks biologiska far.

 

Helena Kristoffersdotter.

 

Karl Henriks mormor, således soldat Appels hustru, var Anna Cajsa Johansdotter, född 28 troligen oktober 1808 i Fryele församling, Jönköpings län. Hon var dotter till brukaren Jacob Johansson, Söstås Södergård, född 5 september 1781, och dennes maka Lisa Jonasdotter, född 26 mars 1787.

Bagare Henriks morfars far, det vill säga soldat Appels far, var soldaten Pehr Apel i Bergs soldattorp Bockahall, född 1771. Han var gift med Stina Jönsdotter, född 1766.

 

"Farbror Frans"

 

Karl Henrik hade en bror, Frans, som emigrerade till Amerika. Kanske var dennes far nämnde Peter Persson. Henrik och Frans var i så fall halvbröder.

Ännu en bror hade jag hört att Karl Henrik skulle ha, som även han drev bagerirörelse — i Nälden, ca. 3 mil från Östersund i Jämtland. Helt nyligen gav mig släktarkivet klarhet i att denne är identisk med brodern Frans.

Något närmare än så visste jag ändå inte om "farbror Frans" förrän idag, den 1 februari 2015. Då fick jag nämligen följande mejl från min eminent släktforskande syssling, Jan Sundqvist, som efter vår skriftväxling intresserat sig för nämnde Frans öde, och rett ut alla detaljer:

 

Frans Gustaf Apelqvist 1871-1933

Frans föds 1871-05-13 och döps den 18:e i Slätthögs socken. I födelseboken står det att han är det andra oäkta barnet till "kringstrykande pigan Helena Christoffersdotter från Hollborn i Ryssby Socken".

Han bor tillsammans med sin mor Helena, mormor Anna Kajsa (som dör 1877), sin halvbror Carl Henrik och sin syster Wendla (som dör 1879-09-17 av en magsjukdom) i backstugan Förås under Föreberg. Familjen bor kvar hos moderns döve bror Josef som nu är familjens överhuvud. (Han emigrerar 1884 till Amerika).

1882-12-30 flyttar Frans och modern till hennes blivande make Adolf Fredrik Olsson Nätt som bor i Nybygget under Olofstorp i Sandseryd. Hon är då gravid i 4:e månaden med deras gemensamma barn Emma. Halvbrodern Carl Henrik har tidigare flyttat till Jönköping 1881.

Modern gifter sig 1883-03-26; får Emma den 31 Maj. Styvfadern tar livet av sig den 13 Juli samma år. "Afhändt sig lifvet genom hängning, begravd i stillhet" står det i dödsboken....

I november 1885 flyttar de till torpet Brånen under Olofstorp där modern gifter sig 1885-11-07 i Sandseryd med änklingen Johan August Gustavsson. De får sonen Erik Amandres (som är nästan blind) 1885-12-21. Flyttar efter makens död 1901-07-01 till Backstugan Johannestorp under Sandseryds södergård där hon avlider 1921.

Frans flyttar från Brånen 1887-07-14 till Jönköpings Västra församling, kvarteret 160. Där bor och arbetar han som bagarlärling hos bagaren Johan Johannisson där även halvbrodern Carl Henrik Appelqvist återfinns.

Frans flyttar 1889-12-03 till Kristina förs. Tyska Maden 10-11 och därefter 1890-12-01 till xxx. Flyttar 1891 från Jönköping till Avesta. Står där som bagare.

Flyttar från Avesta 1891-12-04 till Östavall, Haverö.

I Östavall återfinns Frans hos Handlanden Jonas Jönsson Byström. Där finns också hans blivande fru, flickan Tekla Elisabeth Svensson, dit hon kommit från Östersund som 8-åring och adopterats av Handlare Byström. Vid Frans ankomst var hon knappt 11 år.

Flyttar från Haverö (Östavall) till Arbrå (Hof) 1895-05-14.

Får barnet Ruth Elisabeth 1895-08-29 tillsammans med kommande hustrun som då är 15 år. Är då bagare i Vallsta, Arbrå förs. Modern boende i Haverö förs. hos styvpappan.

Familjen flyttar till Rogberga 1897-08-03 till Heljaryd Nedergård Henriksdal där Änkan Emma Kristina Stille återfinns.

Frans gifter sig 1897-10-03 i Rogberga med sin Tekla Elisabeth Svensson, född 1880-05-17 och från Ramsjö, Gävleborg. Direkt efter bröllopet flyttar familjen 1897-10-04 till Forserum, stationssamhället kv Strömkarlen. Där får de sonen Karl Hugo Elias 1898-08-21.

De flyttar vidare till Hamre i Åre 1899-12-04 och får döttrarna Sara Margareta 1900-09-11 och Anna Karin Helena 1903-03-03.

Därifrån flyttar de till Skanegan, Undersåker 1903-05-23. Familjen utökas där 1906-02-17 med dottern Märta Hjördis.

De flyttar till Näskott 1907-10-01 och bosätter sig i Smedsåsen. Frans verkar som bagare i Nälden. Där får de dottern Hillevi 1908-05-14.

Familjen emigrerar till Amerika, Jamestown, Chautauqua, New York 1911-05-03.

De får där sönerna Kenneth 1916, Albert 1919 och Hubert 1924.

"Frank Applequist" avlider där 1933-09-16.

 

Tekla Svenssons adoptionsbevis.

 

 

Jaha... — det var det människoödet det! Ett minst sagt rörligt liv geografiskt förde han uppenbarligen, farbror Frans — men så var ju också hans mamma en "kring­strykande" piga, med många förhållanden, och barn med olika fäder (av nödvändighet och ett oblitt livsöde, får vi hoppas).

Kanske var de båda kontaktsökande naturer, Frans och hans mor? Fast Frans tycks ha funnit sin inriktning ändå; riktigt målmedvetet kan synas, till och med. Jag önskar att han blev en skicklig och uppskattad bagare. — Och kanske sökte sig familjen upp mot Jämtland för att återknyta till den Östersundstrakt, där Tekla bott som barn?

Jan Sundqvist har även meddelat mig lite fakta om familjen Apelqvists amerikatid. Via Trondheim åkte familjen till Jamestown i New York. Biljetten betalades av Olof Vindal i Jamestown, N.Y. och ankomst skedde den 3 juni 1911.

 

Ur emigrantregistret i Trondheim

17.05.1911 Frans Gustaf Apelqvist, gift, bagare, född 1871, från Näskott, Jämtland; till Jamestown, N.Y.
17.05.1911 Tekla Elisabeth Apelqvist, gift, bagare, född 1880, från Näskott, Jämtland; till Jamestown, N.Y.
17.05.1911 Ruth Elisabeth Apelqvist, ogift, bagare, född 1895, från Näskott, Jämtland; till Jamestown, N.Y.
17.05.1911 Karl Hugo Elias Apelqvist, ogift, bagare, född 1898, från Näskott, Jämtland; till Jamestown, N.Y.
17.05.1911 Sara Margrethe Apelqvist, ogift, bagare, född 1900, från Näskott, Jämtland; till Jamestown, N.Y.

 

 

"Frank Applequist" dog den 16 sept 1933 medan hustrun levde till år 1954. Båda begravdes på Lake View Cemetery i Jamestown.

 

Frank E Applequist

United States Census, 1930

Frank E Applequist, head of household, age 58

Tekla E Applequist, wife, age 49

Kenneth H Applequist, son, age 14

Albert S Applequist, son, age 11

Hubert G Applequist, son, age 6

Sara Anderson, daughter, age 29

Mornia Anderson, granddaughter, age 7

Betty A Anderson, granddaughter, age 4

Bryant G Anderson, grandson, age 0

 

 

Ur Jamestown Evening Journal

Monday, July 26, 1954, page 14

Wednesday July 28, 1954, page 18

Rome, NY – Mrs. Teckla Svensson Applequist, 74, of this community, former Jamestown resident, died Saturday [July 24, 1954] in her home here.

She was born May 17, 1880 in Sweden, the daughter of Johan and Gustava Svensson and lived in Jamestown from 1911 until 1934.

Mrs. Applequist was a member of the Bethel Lutheran Church here.

Surviving her are five sons, Hugo Applequist, Jamestown, Theodore Applequist, North East, PA., Kenneth Applequist, San Diego, Calif., Alver Applequist, Whittier, Calif., and Hubert Applequist, Minneapolis, Miss.; five daughters, Mrs. Walter Freling, Mrs. Fred Burg, and Mrs. Margaret Warren, all of Jamestown, Mrs. Ralph Winsryg, South Gate, Calif.; and Mrs. Jesse Moore, Rome; 17 grandchildren; one brother, Martin Windahl, Passadena, Calif.; a sister, Mrs. Olive Lundgren, Rochester; and 12 great-grandchildren.

Burial will be in Lake View Cemetery.

 

 

Efter denna utvikning om Frans Gustaf Apelqvist, möjliggjord helt och hållet genom Jan Sundqvists försorg, återgår vi till Frans bror, eller rättare halvbror, Karl Henrik.

Bagaremästare Karl Henrik Appelkvist och hans hustru Ida bodde de första åren av sitt äktenskap i Jönköping. Därefter flyttade de till Häljaryd i Rogberga församling, belägen i backen norr om korsningen Huskvarnavägen – Nässjövägen i Tenhult. Från denna gård härstammar på fädernet Viktor Rydberg, vars far tog sitt efternamn efter ryd i Häljaryd och berg i Rogberga.

Kring sekelskiftet 1900 blev konditorparets adress Henriksdal i Tenhult. Det var namnet på den fastighet där konditoriet och deras bostad inrymdes. Jag minns konditoriet mycket väl från min egen barndom. Det drevs då av sonen Herbert, som var berömd för sin ”Herberta-vört”, vilken alla ville ha till julens dopp i grytan.

Idas och Karl Henriks äktenskap blev kort men intensivt. Förhoppningsvis levde de lyckliga, ty jag har hört sägas, att Ida var en mycket glad och humoristisk flicka. De fick följande barn:

  • 1892, 17 januari, Gustav Restor. Född i N. Kvarteret 164, Jönköpings Sofia församling.

  • 1894, 24 januari, Erik Hugo. Född i N. Kvarteret 164, Jönköpings Sofia församling.

  • 1895, 27 mars, Ingrid Maria. Född i Häljaryd Nedergård, Rogberga församling.

  • 1897, 30 juni, Tyra Ottilia. Född i Häljaryd Nedergård, Rogberga församling.

  • 1899, 23 maj, Märta Elisabet. Född i Häljaryd Norregård, Rogberga församling.

  • 1900, 7 september, Sven Herbert. Född på Henriksdal.

 

Bagare Appelkvist med sina sex barn: Ingrid, Tyra, Herbert, Gustav, Märta och Erik.

 

Dessa sex barn blev moderlösa då Ida Appelkvist dog i tuberkulos trettiotvå år gammal den 17 maj 1901. Bara ett drygt halvår tidigare hade hon fött sitt yngsta barn, Herbert. Men som vi redan vet, hade Ida en vid denna tid sextioårig mor, Emma Stille. Hon hade framfött sju barn vilka alla nu med Idas bortgång var döda. Vi låter Idas äldste son Gustav berätta vad som nu följde:

 

Utan ett ögonblicks tvekan kastade sig änkefru Stille in på sitt nya verksamhetsfält och höll till allra största delen helt ensam uppe skötseln av hushållet, vilket förutom familjen omfattade tjänstefolk samt personal i svärsonens bageri. Därtill kom att hon fick ta hand om överinseendet av bageributiken, allt ett arbete av ingalunda små dimensioner. Sedan dess har hon med oförtruten energi fullföljt denna verksamhet, och än i dag [1920] står hon vid spiseln och ser noga till att ingenting förfares. ”Disktjänsten” i butiken har hon emellertid lämnat ifrån sig. Det skedde icke med glatt hjärta, ty det skall sägas om henne, att hon alltid stått på familjens bästa och aldrig varit riktigt övertygad om, att andra varit kapabla att sköta de åligganden hon tog på sig, när hon övertog hushållet och affärens skötsel. Barnbarnens uppfostran har hon följt med levande intresse, och hennes sällsport varma religiösa åskådning har här varit henne till stor hjälp. … Hon är alltfort parat att sköta matlagningen och tvekar ej att börja stoppa strumpor åt sina dottersöner, när de behöva ett tillskott till uppsättningen. Och strumpstoppning är ett arbete, som hon gärna sätter sig till när aftonen bryter in. Då slår hon sig ner vid ett fönster och tar fram stoppkorgen, men först har hon dock kastat en blick i dagens tidning för att se vad som rör sig ute i världen.

Appelkvist, G. ”Mormor, mor och husmor i samma hem”. Husmodern, nr 42, 1920.

 

Emma Stille i 80-årsåldern.

 

Konditorirörelsen gick vidare, och Karl Henrik åldrades. Sonen Herbert var den som hade tagit över rörelsen, medan de två andra sönerna satsade på sina egna liv. Även dottern Tyra hade flyttat, men döttrarna Ingrid och Märta var kvar i Tenhult. Kanske var Tyra en favoritdotter? Med henne håller Karl Henrik kontakten genom brev. Ett sådant finns bevarat, hos Maud Lundstedt:

 

Tenhult den 27/1 1937.

 

Kära Tyra o. Edvin!

Ja ni skall för det första ha ett jertligt tack för lilans kort det var så väldigt bra och var så roligt att få se hänne hon tycks växa och frodas så det är ju roligt för er båda att veta att ni har något att lefva och sträva för måtte både ni ock hon få vara friska det är min innerligaste önskan sen om man rätt har litet motgångar ibland så går det nog att öfvervina det har jag nog erfarenhet på men jag har alltid tänkt som så dom är väll till för att man skall kunna få bukt på dem och när man så har lyckats så känner man sig så mycket starkare sedan för att kunna ta nya tag i gen, ja jag skulle ju skriva om några nyheter män det är vist så alltid när man skall skriva så har man inga att ta till vi är ju alla här i Tenhult det vill säga utaf våra närmaste friska, utom att jag har ju mina gamle krämpor kvar och dem får jag väl behålla, jansson han har varit i Stockholm sen jul och kom hem i går han är lika dan i bena han som jag så vi går här å nickar Inginör Wickström han är död nu efter jul samt Emelia Petterson en gammal lärarinna som var i Rogberga som du nog mins, ja sen vet jag inte vad jag skall hetta på att skriva om jag skall skriva till Amerika och tacka för julklappen jag fick nemligen 5 dollar så jag skall påmina honom om att han kan gjerna låta det bli jul litet oftare jag har då inte på 5 år fått så mycket som en skriven rad från honom så jag förstår inte vad som far i honom män han väl för tilfället lite flod i kassan och då kanske det passar mäd en liten erinran vad som vare rätt, för när jag sitter här mäd en fodran på mellan 7-8 tusen utom ränta på det på en tio år så har en fem dollar inte mycket verkan män efven den motgången har jag klarat, utan att ge upp så alting går det ser man, fast det duger inte att tappa sugen och det är ju en sak som jag ännu aldrig har gjort jaha du kära Tyra nu skall jag väl sluta för denna gång, vill du skriva till någon gång så tycker jag att det är väldigt snält utaf dig hoppas du kan läsa dessa rader jag skriver inte något vidare läsligt män du får väl stava dig till det så gott du kan jag skriver sällan nu för tiden så jag förstår att det börjar att gå dåligt ja hälsa Gustav och hans Familj först och sist är du och de dina jertligt hälsade från morfar å far

 

 

Nej, jag tror inte att just Tyra var en favoritdotter; Karl Henrik höll säkert av alla sina sex barn lika mycket. — Men varför presenterar jag detta brev? Det är väl egentligen rätt intetsägande och ointressant?

Jag gör det för att i någon liten mån levandegöra denne person, som jag aldrig har hört så mycket ordas om överhuvudtaget. Emma Stille, däremot, hon har alltid upphöjts till hjältinna hon, som efter att ha mist alla sina sju barn, i sextioårsåldern kastade sig in för att bistå Karl Henrik och ta hand om hans sex barn. Och visst var det en hedervärd gärning. Och Emma bör säkert ha en stor del av förtjänsten i att alla de sex barnen utvecklade sig hälsosamt och välartat och fick goda levernen allesammans.

Men konditor Karl Henrik Appelkvist syns bortglömd. Mest kanske för att han stod verksam från arla morgon till sena kväll bakom kulisserna i sitt bageri. Han skötte sitt kall, pliktskyldigt — dag ut och dag in; år ut och år in.

Den tiden kom, då Karl Henrik fick anledning tänka tillbaka på sitt liv. Han kunde givetvis glädja sig åt ett välfungerande hushåll. Ett relativt välstånd ändå torde hans rörelse ha skapat. Han kunde med varmt hjärta återblicka på sex friska och glada barn, som han fick se växa upp och arta sig. Och en fantastisk svärmor, utan tvivel.

Men för egen del. Vilka känslor hade han hyst inombords, över sin situation; ja, över hela situationen? Hade livet blivit som han hade tänkt och hoppats, den lyckans dag han äktade sin Ida?

 

Den tyste hjälten ser jag i Karl Henrik.

 

Konditor Karl Henrik Appelkvist.

 

 

 

Hur gick det sedan för de sex Appelkvist-barnen? Jag har ju redan antytt att det gick bra för allihop. Men mera i detalj, för var och en? Och hur lever den Appelkvistska släkten vidare idag? I nästa del följer en genomgång, barn för barn med respektive familjeutveckling.

 

 

Gå till del 2

Gå till del 3

 

 


© Mats Ohlin 2009-16