TRITA-ARK-Forskningspublikation 2007:xx
© Mats Ohlin och Kungliga Tekniska Högskolan
Stockholm: KTH 2007 ISSN xxxx-xxxx
ISBN xx-xx-xxxxx-x

Innehållsförteckning

Proscenium —>

Förord —>

Förklaringar —>

Referenser och litteratur —>

Inledning —>

Bakgrund Syfte Forskningsfrågor Metod Uppläggning

Biografisk bakgrund —>

Första delen: Hesselgrens rumsliga experiment 1965-69 —>

Inledning —>

Experimenten —>

Experimentens syfte och resultat —>

Kompletterande sammanfattning —>

Experimentens bedömningsmetoder —>

Hesselgrens "slutgiltiga" ordskala Jämförelse med Küller Diskussion Mot ett uppföljningsexperiment Hur bör således ett experiment utföras? Skiss till uppföljningsexperiment Osgoods faktoranalys Kan verkligen inte arkitektur anses bättre eller sämre ur moralisk synvinkel? Kan verkligen inte arkitektur anses bättre eller sämre ur social synvinkel? Kan verkligen inte arkitektur anses bättre eller sämre ur rumslig synvinkel? En alternativ kvalitetsbedömning baserad på Hesselgrens forskning? Att utgå från Hesselgrens rumsforskning

Andra delen: Uppföljningsexperiment 2006 —>

Experiment 6 —>

Semantisk ordskala inför experiment 7 —>

En orienterande repetition Den ursprungliga ordlistan

Experiment 7 —>

Åldersberoende attitydskillnader Tidsberoende attitydskillnader?

Tredje delen: Åter till rumsanalys —>

Inledning —>

Kritik av Hesselgrens experiment 5 —>

Hur undviks formalestetisk bedömning? —>

En skiss till ett uppföljningsexperiment Instrumentmetod Experimentets syfte och förväntade resultat Validitet

Synskadades stadsmiljöupplevelse —>

Intervju 1 Intervju 2

Experiment 8 —>

Reflexioner —>

Fjärde delen: Avslutande diskussion —>

Om rum —>

Sz 3 - den harmoniska vektorn

Platskänslan —>

Upplevelse av arkitektur korrelerad till platsens ande

Att uppleva det sanna rummet —>

Det människoformade rummet Det allomfattande rummet

Epilog—>

Postscenium —>

Sammanfattning och slutsatser —>

Appendix 1. Hesselgrens ämnes-definition —>

Slutsatser

Appendix 2. Rumsutvikning —>

Appendix 3. Illustrationsbilaga —>

Illustrationsförteckning

1. Sven Hesselgrens tävlingsförslag 1938 till tillbyggnad av Malmö stadsbibliotek. —>

2. Tävlingsförslag till stads- och rådhus i Linköping 1948. Situationsplan. —>

3. Tävlingsförslag till sinnessjukhus i Karlskrona 1948. Exteriörerspektiv. —>

4. Villa i Djursholm 1945. —>

5. Telehus i Ludvika 1951. Sektion genom översta våningen. —>

6. Siris kapell 1950. Golv med geometrimystik. —>

7. Hotell i Östersund 1956. —>

8. De sex bildparen Aa - Ff. —>

9. Resultatet av experiment 6 uppdelat i ålderskategorier. —>

10. Resultaten av experiment 5 och 7 för bild 21 och 38. —>

11. Aktiva sensationer vid bedömningsprocessen i Sven Hesselgrens experiment 5. —>

12. Hesselgrenska villamiljön nr 21 i verkligheten. —>

13. Hesselgrenska stadsmiljön nr 38 i verkligheten. —>

14. Eva Nilsson i det svenska residenset i Wien. —>

15. Hesselgrens arkitekturteori-struktur. —>

Illustrationer i Appendix 3 - Illustrationsbilaga

16. Hesselgrens perceptions-karta. —>

17. "Bild 21" (stadsmiljö). —>

18. "Bild 38" (villamiljö). —>

19. Hesselgrens "slutgiltiga" ordskala. —>

FÖRELIGGANDE AVHANDLING var egentligen inte planerad från början; den växte fram i sökandet efter svaret på några frågor, som under en stor del av min tid som arkitekt har legat och malt i det halvt omedvetna. Vid en fortbildningskurs för arkitekter hösten 2005 vid KTH, anordnad av docenterna Magnus Rönn och Reza Kazemian, där jag fick tillfälle att systematisera mina tankar, framstod ett fokus succesivt klarare och mera medvetet (se Ohlin, 2006).

Därmed var det dags att sätta igång med att på allvar söka bena upp det hela. Vi tänkte oss först, docent Rönn och jag, att vi skulle formulera ett forskningsprojekt som skulle syfta mot licentiatexamen, vilket vi också gjorde. Under tiden fram till projektets början skulle en förstudie utföras, där frågorna kunde än mer formuleras och preciseras.

Nu hände det, som ingen av oss visste, att förstudien i sig blev startskottet för själva avhandlingen; det vill säga redan från första stund hade jag, utan att veta om det, anträtt den väg, som skulle leda till resans mål. Det blev en utflykt fylld av upplevelser, meningsfulla sidoetapper och raster vid vägkanten där intrycken kunde smältas, assimileras och bearbetas, och den fortsatta färden planeras - ty stigen framåt var ingalunda utstakad!

Jag fann till sist svaren på mina huvudfrågor. Dessa visade sig inte alltid kategoriskt bestå av "ja" eller "nej", utan ibland i mera nyanserade "både och" - i och för sig ett ganska vanligt resultat i humanistisk forskning. Ytligt betraktat kan ett sådant resultat kännas lite ljummet, och framstå som inget riktigt svar alls. Men faktum är att resan, som alltså här föreligger i sin rapport, under sin gång gav allt närmare insikter i ämnet för undersökningen, och resultaten kan sägas bestå av att förstå, eller se; ibland ana mer än fastslå.

Forskningen bar till sist frukt i ett slags visshet, där konklusionen också måste korrigera frågan, ty frågan besvarades men var ofullständigt ställd i begynnelsen. Och det var den, kunde jag konstatera i efterhand, därför att sökandet hade inneburit en process, där den vunna insikten förändrade perspektivet, också bakåt, mot utgångspremisserna.

Resan i sig hade alltså varit mödan värd. Att färdas ensam har nog i stort sett varit nödvändigt. Men helt isolerad från social samvaro är ju varken nyttigt eller nöjsamt att befinna sig på längre sträckor. Det känns, föreställer jag mig, som att vandra i öknen. Och när man sedan träffar medmänniskor - ja då har man kommit till en oas!

Jag vill rikta ett varmt tack till alla dem, som på olika sätt har bidragit till detta arbetes tillkomst, främst min handledare docent Magnus Rönn, vars idéer och impulser har varit av verkligt stor betydelse. Givande och klargörande telefonsamtal med Rikard Küller, Gunnar Jarle Sorte, Gösta Edberg och Ariadne Santrou har fört arbetet framåt. Björn Hesselgren, Lars Hesselgren och Peter Hesselgren har med stor vänlighet delgivit mig viktig och intressant kunskap om sin far.

Mats Gustafsson har varit mig behjälplig med en dechiffrering av samtliga de Örebromiljöer som förekommit i Hesselgrens nyckelexperiment. Bland informanterna vill jag särskilt tacka Leif Eriksson, Peter Linnstrand och inte minst Eva Nilsson för deras värdefulla engagemang.

Inget forskningsarbete kan bedrivas utan medverkan från vår förstklassiga biblioteksinrättning. Jag vill hjärtligt tacka bibliotekarierna vid KTH:s Huvudbibliotek och Arkitekturbibliotek samt vid Eskilstuna Stads- och Länsbibliotek och Högskolebibliotek, för hjälpsamt och professionellt bistånd.

Min kära sambo Pia har visat enastående tolerans och förståelse under hela resans gång, och tappert har hon alltid utstått övergivenhetens martyrium. Min tacksamhet till henne är stor.

Eskilstuna, våren 2007

Basperception. Hesselgren benämner de enklaste perceptionerna, såsom visuell form, färg, toner, taktila ytor och haptiska former för basperceptioner. (Hesselgren, 1966, s. 16).

Experimentlittrering. Med målsättningen att samla alla Hesselgrens rumsexperiment i en kronologi och få dem att bilda en strikt följd, har jag funnit det nödvändigt att frångå de ursprungliga benämningarna och skapa en egen litterering, lämpad för ändamålet. På så vis har jag hoppats kunna öka tydligheten.

Fenomenologi. Enligt Svensk uppslagsbok (1930) är fenomen i filosofisk mening "företeelse, framträdande i den yttre el. inre erfarenhetens värld och därvid vanl. tänkt ss. motsatt verkligheten i absolut mening el. 'tinget i sig'. Fenomenologi är läran om fenomenen. Hos Husserl bestäms den "ss. 'väsensvetenskap' och ställes i skarp motsats till alla 'faktavetenskaper', särsk. psykologi".

Enligt Nationalencyklopedin kallade Edmund Husserl, som grundade den moderna fenomenologin, "en strikt deskriptiv teori om medvetandet och dess innehåll" för fenomenologi. "Fenomenologin inrymmer också olika teorier om medvetandets natur (särskilt intentionalitetsteorin, ...)" Fenomenologisk psykologi "kännetecknas av en metod att analysera upplevelser vilken innebär att man söker att så förutsättningslöst som möjligt beskriva det upplevda fenomenets mening, dess väsenskaraktär."

Enligt Sven Hesselgren (1967, s. 14) är fenomenologi en metod genom vilken man kan stänga av all kroppslig aktivitet för att koncentrera sig på själva perceptionen: "The physiological bowl of the body not merely has the sense organs but also the organs of action, arms, legs and so on. It is, however, possible to 'block out', as it were, the organ of action, and concentrate attention on the perception itself. The method by which this is done is called phenomenology."

Formalestetisk. Sven Hesselgren anser att värderingar av de rena basperceptionerna kallas formalestetiska enligt en äldre konstteoris terminologi (Hesselgren, 1966, s. 93). I sin bok (1967, s.153) säger han att estetiska värderingar av "rena" perceptioner vanligtvis kallas "formalestetiska". "Form" definierar han då i motsats till "innehåll". I Hesselgrens artikel (1981) framskymtar, att han med "formalestetiskt vacker" helt enkelt menar "vacker till formen", eller möjligen "vacker till gestalten, beroende på delarnas harmoniska samkomposition enligt klassiskt regelsystem" (min tolkning).

Informanter. Konsekvent betecknar jag försökspersoner och intervjuobjekt med ordet informanter. Detta på inrådan av min handledare docent Magnus Rönn, och jag har tacksamt tagit hans råd ad notam.

In situ. Uttrycket "in situ" brukas frekvent i experimentsammanhangen, av Hesselgren, och i föreliggande avhandling. Det betyder "på platsen" och syftar på fältexperiment.

Komplexa perceptioner. Hit hänför Hesselgren bl.a. rumsperception och townscape. (Idem, 1966, s. 16f).

MO. Några enstaka gånger skriver jag "MO"; då avser jag utsaga från mig själv, Mats Ohlin, där det inte framgår på annat sätt.

Ostensiv definition. Hesselgren refererar till Bertrand Russel i sin förklaring av termen. Varje begrepp som skall definieras, faller tillbaka på andra begrepp, ända tills man står inför en perception, vars begrepp endast kan fångas med upplevelsen av perceptionen. Detta kallas en ostensiv definition. Exempel på sådana är röd, blå, hård, mjuk, varm, kall. Karaktäristiskt för ostensiva definitioner är även, enligt Hesselgren, att de inte kan definieras i fysiska termer, utan de härrör uteslutande från perceptuell kunskap. (Hesselgren, 1967, s. 145).

Perception. Enligt Hesselgren uppväcks perception av stimulus, och ger upphov till eller är bärare av reaktion med vidhängande värderingar, betydelsetolkning samt emotion(er). (Idem, 1966, s. 16). Denna analys av kognitionsprocessen vill jag jämföra med Meinongs uppdelning i objekt (föreställning), objektiv (tänkande), dignitativ (kännande) och desiderativ (begärande). (Grossmann, 1999; The school, 2001). I The language of architecture (1967, s. 309) lägger Hesselgren till begreppen minne, förväntan och fantasi, dvs. samma begrepp som intresserade Meinong och hans föregångare bland empiristerna (däribland Hume).

Perceptions-kartan. —> Jag refererar på många ställen till Hesselgrens "perceptions-karta". Detta schema är av central betydelse för Hesselgrens arkitekturpsykologi, och kommer åter i flera av hans böcker. I den bakomliggande analysen har Hesselgren stött sig på Gregor Paulsson (Hesselgren, 1977, s. 172). Diagrammet ritade Hesselgren 1964, när han skrev det kompendium i arkitekturteori för sina studenter i Addis Abeba, vilket senare i bearbetat skick kom att publiceras som The language of architecture. (Hesselgren, 1977, s.213).

Jag har gjort ett översiktligt försök att analysera och förklara diagrammet i min uppsats "Sagan om fjärilsängen" (2006), och har också i föreliggande arbete anledning diskutera det (särskilt i appendix 1). Diagrammet har jag för åskådlighetens skull upptagit i illustrationsbilagan, och har valt den version som återfinns i (Hesselgren, 1985, s. 46), då den är utförligare än versionerna i (idem, 1966, s. 103), (idem, 1969a, s. 114), (idem, 1975, s. 8) och (idem, 1977, s. 172).

Rum. Hesselgren definierar rum bland annat utifrån två olika betydelser, vilka båda kan vara relevanta. Det engelska ordet space avser upplevandet av en rymd omkring subjektet, medan det tyska Raum betecknar avgränsningen av en rymd (Hesselgren, 1954, s. 273). Det svenska ordet rum kan avse dels det materiella föremålet "rum", dels, särskilt inom arkitekturteori, "rymd".

SIB. Statens institut för byggnadsforskning.

Symbol. Ruth M. Beard definierar "symbol" som "en mentalt framkallad bild eller figur, som står för en klass handlingar eller objekt". "Tecken" definierar hon som "en kollektiv symbol, såsom siffror, bokstäver eller ord". "Metafor", säger hon, är "ord eller uttryck som nyttjas i överförd eller bildlig betydelse. Exempel: en stol har armar, rygg och ben, eller en tapper man är ett lejon, en feg är en hare." (Beard, 1970, s. 132).

Enligt Gardner (1998, s. 265) finns minst tre former av analogitänkande eller metaforisk förmåga hos normala barn. Redan spädbarnet kan uppfatta paralleller mellan olika sensoriska områden, exempelvis mellan intensiteter (såsom prickmönster) och rytm. Under förskoleåldern utvecklas förmågan att se analogier mellan skilda områden. Ett barn i tre-fyraårsåldern kan uppfatta och beskriva likheten mellan ett glas sockredricka och en fot som har somnat, eller mellan ett pianostycke och vissa färger, eller mellan en danssekvens och en konstflygares upvisning. Efter en period i den tidiga skolåldern av mera realistiskt och pragmatiskt tänkande, utvecklar senare vissa individer sin analogiska förmåga vidare.

Transformationstendens. Hesselgren använder denna term, som han meddelar att han har lånar av Révész, i betydelsen "sinnesanalogier"1. Han påpekar dock att beteckningen "analogi" är vilseledande, då det är fråga om transformationer av föreställningar från en sinnesmodalitet till en annan. Exempel är åsynen av en skulptur, som kan ge haptiska föreställningar; en färg, som kan ge temperaturföreställning eller kinestetisk viktföreställning. (Hesselgren, 1966, s. 69ff).

Tryckortssidan. De tre citaten härrör från följande källor. Personlig kommunikation med Rikard Küller 21 oktober 2006; personlig kommunikation med Gunnar Jarle Sorte 9 oktober 2006; artikel i tidskriften Arkitektur (Hesselgren, 1964, s. 16).

Sz. "Sz" syftar på "Szondi", vilket oftast framgår av sammanhanget där förkortningen förekommer, men kanske inte överallt.

Vinjettsidorna. Fakta till den inledande vinjettsidan har jag hämtat ur Singh (2005, ss. 221, 282, & 285). Texten till den avslutande vinjettsidan är ett citat från H. C. Andersens sagor (1927, s. 177f).

Abarkan, A. (1995). Bebyggelsemönster i medelhavsområdet: En studie av medinan i Fez ställd i relief mot Siena. Doktorsavhandling. Göteborg: CTH, Arkitekturhistoria.

Adrian-Nilsson, G. (1984). Den gudomliga geometrien: en uppsats om konst. Omtryck från 1922. Lund: Signum.

Ahrbom, N. (1983). Arkitektur och samhälle: Funderingar över 50 års svensk arkitektur. Stockholm: Arkitektur Förlag.

Aristoteles (1987). Om själen. Reprint av utgåvan 1925. Övers.: J. Gabrielsson. Lund: Daidalos.

Atterstam, I. (1007, feb, 8). "Magbakterie äldsta sjukdomsorsaken". Svenska Dagbladet, 1, 15.

Beard, R. M. (1970). Piagets utvecklingspsykologi: En översikt. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Berlyne, D. E. (1971). Aesthetics and psychobiology. Century psychology series. New York: Appleton-Century-Crofts, Meredith Corporation.

Bredal, B. (2006, aug, 21). "Är detta en svensk?". Dagens Nyheter, Kultur, 5.

Brinckmann, A. E. (1908). Platz und Monument: Untersuchungen zur Geschichte und Ästhetik der Stadtbaukunst in neuerer Zeit. Berlin: Ernst Wasmuth.

Cassirer, E. (1945). An essay on man: An introduction to a philosophy of human culture. 2. printing. New Haven & London.

Cornell, E. (1966). Om rummet och arkitekturens väsen. Göteborg: Akademiförlaget.

Cornell, P. (1981). Den hemliga källan: Om initiationsmönster i konst, litteratur och politik. Andra tryckningen. Hedemora: Gidlunds.

Crow, T. (2006). "Professor Tim Crow". The Prince of Wales International Centre for SANE Research (web-sida). http://powic.sane.org.uk/professortimcrow.htm

Day, R. H. (1971). Perception: Hur människan tar emot och behandlar information från sin omgivning. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Drottenborg, H. (2002). Are beautiful traffic environments safer than ugly traffic environments? Doktorsavhandling. Lund: LTH.

Edberg, G. (1975). Metoder för rumsanalys. Bb 890, Statens Råd för Byggnadsforskning - Slutrapport. (Ny upplaga 1979). Stockholm: KTH, Avdelningen för formlära.

Floderus, B., & Sörensen, S. (1971). "A continued preliminary study of preferences in simulated urban environment". Hesselgren, S. Experimental studies on architectural perception. Document/ BFR, 1971:2. Stockholm: SIB.

"Fossilfynd länkar Lucy till äldre släkten". (2006). Forskning & Framsteg, 5, 4.

"Förslag till sommarrestaurant i Hälsingborg". (1946). Byggmästaren, 23, 396.

Gardner, H. (1998). De sju intelligenserna. 3:e upplagan, 1:a tryckningen. Övers.: U. J. Miranda. Falun: Brain Books.

Goleman, D. (1998). Känslans intelligens: Om att utveckla vår emotionella kapacitet för ett tryggare och mänskligare samhälle. Övers.: H. du Rietz. Wahlström & Widstrand.

Groat, L., & Wang, D. (2002). Architectural research methods. New York: Wiley.

Grossmann, R. (1999). Meinong: The arguments of the philosophers. The arguments of the philosophers. Red.: T. Honderich. London & New York: Routledge.

Gunnarsson, C., & Wahlström, J. (1983). "Uppsats kring Sven Hesselgrens teorier om arkitektonisk rumsupplevelse". Kv. Gamla Latin. Examensarbete. Göteborg: Chalmers tekniska högskola, Arkitektur, Avd. för Formlära, 412 96 Göteborg; tfn (vx) 031-772 10 00.

H. C. Andersens sagor och berättelser: i ny översättning. (1927). Första bandet. Malmö: Baltiska förlaget.

"Hotell i Östersund". (1957). Byggmästaren, A, 1, 3-6.

Hesselgren, S. (1953). "Arkitektur och belysning". Byggmästaren, A, 3, 49-58.

Idem. (1954). Arkitekturens uttrycksmedel: En arkitekturteoretisk studie med tillämpning av experimentalpsykologi och semantik. Doktorsavhandling. Stockholm: Almqvist & Wiksell/Gebers.

Idem. (1964). "Synpunkter på arkitekturforskning". Arkitektur, 1, 15-20.

Idem. (1965). "Rumsupplevelse och townscape". Arkitektur, 11, 369-374.

Idem. (1966). Miljöperception. Lund: Studentlitteratur.

Idem. (1967). The language of architecture. (2. ed. 1969). Lund: Studentlitteratur.

Idem. (1969a). The language of architecture: Illustration appendix. Lund: Studentlitteratur.

Idem. (1969b). The language of architecture: Text appendix. Lund: Studentlitteratur.

(*)Idem. (1971). Experimental studies on architectural perception. Document/ BFR, 1971:2. Stockholm: SIB.

Idem. (1975). Man's perception of man-made environment: An architectural theory. Lund: Studentlitteratur, & Stroudsburg, Pa: Dowden, Hutchinson & Ross.

Idem. (1977). Vad vacker är: Varför vi vill ha vackra hus och städer. SRB T32:77. Lund: Byggforskningsrådet.

Idem. (1981). "Öppet brev till Hans Asplund". Arkitektur, 5, 37-38.

Idem. (1982a). "Arkitekturteori och psykologi". Arkitektur, 9, 33-34.

Idem. (1982b). "Arkitekturteori och psykologisk forskning". AT, 11, 8-9.

Idem. (1982c). "Tre själsliga behov". AT, 15, 7.

Idem. (1985). Om arkitektur: En arkitekturteori baserad på psykologisk forskning. Lund: Studentlitteratur.

Idem. (1990). "Två doktorsavhandlingar". Arkitekturforskning, 3, (3), 125-126.

Heymowski, A. (1987). "En nestor sammanfattar". Recension av Sven Hesselgrens bok Om arkitektur. Arkitektur, 6, 57-58.

Hirn, Y. (1964). Det estetiska livet. Stockholm: Prisma.

Husserl, E. (2002). Logiska undersökningar: Tredje bandet: Undersökningar kring kunskapens fenomenologi och teori: V-VI. Stockholm: Thales.

Jacobs, J. (2005). Den amerikanska storstadens liv och förfall. Övers. av utgåvan från 1961: C. Hjukström. Göteborg: Daidalos.

Johansson, R. (2002). "Ett explikativt angreppssätt - Fallstudiemetodikens utveckling, logiska grund och betydelse i arkitekturforskningen". Nordisk Arkitekturforskning, 15, (2), 19-28.

Kant, I. (2004). Kritik av det rena förnuftet. (Originalutgåva 1781). Övers.: J. Emt. Inledning och fackgranskning: M. Leppäkoski. Stockholm: Thales.

Karlsson, G. (1999). Leva som blind: Fenomenologisk-psykologiska undersökningar. Stockholm: Carlssons.

Küller, R. (1972). A semantic model for describing percieved environment. Document D12:1972. Doktorsavhandling. Stockholm: Byggforskningsrådet.

Lindberg, E. (1996). Arkitekturens formspråk & uttrycksmedel: en uppsats om Erik Lundbergs & Sven Hersselgrens teorier om arkitekturupplevelse. C-uppsats, examensarbete. Umeå: Umeå universitet, Institutionen för konstvetenskap, 981 87 Umeå, tfn 090-16 54 09.

Linn, B., Ahlin, J., & Enhörning, G. (1998). Arkitekturforskning med betydelse för konst och gestaltning - inventering och kommentarer. Göteborg: CTH, & Riksbankens Jubileumsfond.

Lundberg, E. (1954). "Arkitekturens uttrycksmedel." Recension av Sven Hesselgrens bok Arkitekturens uttrycksmedel. Byggmästaren, A, 11, 249-253.

Ohlin, M. (1992). Sex portar - Om den klassicistiska entrédörrens byggnad. Stockholm: Konsthögskolans Arkitekturskola. Portillustrationer nätpublicerade 2009.

Idem. (1993a). Ett försök till legenda om C. A. Ehrensvärd som filosof. Stockholm: KTH-Arkitektur, 100 44 Stockholm, tfn (vx) 08-790 60 00. Nätutgåva 2009.

Idem. (1993b). "Några funderingar kring en Ehrensvärd-forskning." Nordisk arkitekturforskning, 6, (3),.87-92. Nätutgåva 2009.

Idem (2006). "Sagan om fjärilsängen." Arkitekturens kvalitetsfrågor - en antologi med uppsatser från en vidareutbildningskurs. Red: Kazemian, R. & Rönn, M. Forskningspublikation 2006:08. Stockholm: KTH, Skolan för Arkitektur och Samhällsbyggnad, 100 44 Stockholm, tfn (vx) 08-790 60 00. Nätutgåva 2006. Nätutgåva 2009.

Osgood, C. E., Suci, G. J., & Tannenbaum, P. H. (1957). The measurement of meaning.

Paulsson, G., & Paulsson, N. (1956). Tingens bruk och prägel. Stockholm: Kooperativa förbundets bokförlag.

Plutchik, R. (1962). The emotions: Facts, theories and a new model. New York: Random House.

Rydberg, V. (1890). "Om ting och fenomen ur empirisk synpunkt". Laing, S. Vår tids vetande och tänkande. Stockholm.

Singh, S. (2005). Big bang: allt du behöver veta om universums uppkomst - och lite till. Fackgranskad. Övers.: M. Brogren. Stockholm: Leopard Förlag.

"Siris kapell i Torsby". (1952). Byggmästaren, A, 1, 4-7.

Sohlberg, B-M, & Sohlberg, P. (2002). Kunskapens former - Vetenskapsteori och forskningsmetod. Stockholm: Liber.

Spengler, O. (1996). Västerlandets undergång: konturer till en morfologi om världshistorien: första bandet gestalt och verklighet. Övers. av originalutgåvan 1918: M. Tegen. Stockholm: Atlantis.

Steffner, L. (2004). Estetisk värdering av stadsmiljöer - en metodstudie med utgångspunkt i användarnas känslor och upplevelser. Licentiatuppsats. Lund: LTH, Institutionen för arkitektur, avdelningen för miljöpsykologi.

Svensk miljöpsykologi. (2005). Red.: M. Johansson, & M. Küller. Lund: Studentlitteratur.

Szondi, L. ([1947]-49). Experimentelle Triebdiagnostik. Band I & II. Bern: Huber.

"Telehus i Ludvika". (1954). Byggmästaren, A, 3, 67-70.

The Lüscher color test. (1971).Translated and edited by Ian A. Scott. Based on the original German text by Dr. Max Lüscher. New York:Washington Square Press.

The school of Alexius Meinong. (2001). Red.: L. Albertazzi, et al. Western Philosophy Series. Aldershot; Burlington USA; Singapore; Sydney: Ashgate.

"Tävling om hotell i Göteborg". (1947). Byggmästaren, 6, 86-87.

"Tävling om Malmö stadsbibliotek". (1938). Byggmästaren, 10, 100-101.

"Tävling om sinnessjukhus i Karlskrona". (1949). Byggmästaren, 6, 114-120.

"Tävling om stads- och rådhus i Linköping". (1948). Byggmästaren, 7, 111.

"Villa i Djursholm". (1949). Byggmästaren, 2, 17-25.

Yin, R. K. (1984). Case study research: Design and methods. Applied Social Research Methods Series, v. 5. Foreword by D. T. Campbell. (7th printing 1987; 2nd ed. 1994). Beverly Hills [Thousand Oaks]; London; New Delhi: Sage.

Zimdal, H. (1981). En arkitekt minns. 2:a upplagan 1983. Göteborg: CTH, Sektionen för arkitektur.

Bakgrund

OM MAN, SOM JAG har gjort, sitter på kökssoffan och läser någon av Sven Hesselgrens böcker, samtidigt kliandes husets katt under hakan, och hon kisar med ögonen och tittar upp på en och spinner, då inser man kanske att katten visar medvetenhet om en som individ. Hon upplever inte min hand som kliar henne under hakan såsom ett isolerat eller meningslöst ting, utan ser ett samband mellan min hand och mig. Katten vet att jag, som varelse, eller gestalt, äger händer, och väl förmodligen även armar, ben och ansikte, med mera; ögon inte minst.

Hur kan nu katten veta sådana saker? frågar man sig. Katter är ju förhållandevis dumma varelser, som knappast borde klara av att bygga upp sina föreställningar på slutledningar utifrån de enklaste perceptionerna till allt mer omfattande och komplicerade mönster så, som Sven Hesselgren i all sin arkitekturteori utgår ifrån att den intelligenta människan gör!

Jag får anledning kasta några snabba tillbakablickar på min tidiga barndom. Redan som mycket ung, kanske inte fyllda två (samtidigt som Sven Hesselgren skrev sin doktorsavhandling), hade jag en klar uppfattning om min omvärld på ett sätt, den var befolkad med medmänniskor och djur, och fylld av andra föremål som träd och buskar, blommor, stenar, vattenpussar, bilar, dörrar, fönster, godis, leksaker, för att endast nämna en del.

Men inte bara så - allt det där hade ett magiskt sammanhang, som jag mest anade intuitivt. Det var denna helhet som var världen. Och rätt som det var, framträdde något begrepp, känt eller okänt, som sedan skulle integreras i helheten, som alltså både var helhet och en samling begrepp. Begreppen ägde jag redan tidigt inombords, även om jag ännu inte kunde uttala alla, och mer fanns att begreppsliga, och mina föreställningar om begreppen vilade på naiv och förunderlig grund.

Min uppfattning är således att jag redan från mitt medvetandes födsel har haft en föreställning om den yttre verkligheten, och jag inbillar mig att även katten har det, på sitt sätt. Till och med talgoxarna på landet som jag matar på sommaren, uppvisar tecken på medvetenhet om människor som begrepp, och tro det eller ej verkar de känna igen mig som individ också. Av detta vill jag dra den slutsatsen att det jag kallar föreställningsprocessen utgör en grundläggande och allmängiltig mekanism för kognition.

Detta står nu samtidigt i strid med den uppfattning jag upplever att Sven Hesselgren redovisar. Han menar, som jag redan har nämnt, att det mentala subjektet bygger föreställningar - inte ända ifrån tabula rasa ("en oskriven vaxtavla"), men utifrån grundperceptioner.2 Hesselgren kan med andra ord, med filosofiska termer mätt, klassificeras som en utpräglad empirist.3 Nota bene kan man kalla mig det samma, så däri ligger ändå inte skillnaden.

I mitt sökande efter stöd för min uppfattning om föreställningsgrunden hos andra filosofer, kom jag så småningom att finna fram till fenomenologin, så som den har presenterats av Husserl och i synnerhet Meinong. För dessa elever av Brentano uppfattar jag att föreställningen är basen och det primära, till vilken alla de övriga kognitiva processerna ger sina bidrag och sin påverkan.

Sven Hesselgren lever inte längre, tyvärr, så någon dialog om denna fråga kan jag inte ha med honom. Men när jag i alla fall försöker mig på en kommunikation med hans skrifter, och säger att, "hördu Sven, har du verkligen förstått fenomenologin på rätt sätt, ty det verkar inte så, fastän du framhåller att din forskning tar sin utgångspunkt i bland annat fenomenologi?" så får jag faktiskt ett slags svar:

Det är så, att han motiverar sina två viktigaste arbeten (1954 och [1967]-69) med vad han menar vara en fenomenologisk grundsats nämligen att den yttre verkligheten, de fysiska energiförloppen och deras påverkan på våra sinnesorgan, icke är det samma som perceptionerna. Detta är förvisso en insikt som fenomenologerna verkligen utgår från, och utgångspunkten framstår också som självklar, om man accepterar tanken på föreställningsvärlden, så som vi nyss har försökt att beskriva den.

Som en konsekvens av en sådan insikt borde då Hesselgren ha ägnat sina arbeten ett studium av fenomenvärlden och en jämförelse av denna med den fysiska världen. Men så har han inte gått tillväga. Istället har han ägnat stor möda åt att rada upp exempel på illusoriska artefakter (se främst Hesselgren, 1969a).4

Därmed verkar Hesselgren på ett kan man tycka något bakvänt sätt ha velat motbevisa sina egna grundsatser, genom att visa på undantagen från en regel som framträder implicit, på så sätt att i illusionen överensstämmer inte perception och stimulus, men i de flesta andra fall bör de göra så, eftersom de illusoriska effekterna utnyttjar ofullkomligheterna i den vanligtvis perfekta överensstämmelsen mellan fysisk och perceptuerad verklighet. Genom att peka ut synvillorna, visar Hesselgren samtidigt att de är sällsynta.

Jag har nu varit tvungen att dra slutsatsen, att Sven Hesselgren inte i grund har tolkat begreppet fenomenologi på det sätt som jag själv har gjort. Han har tagit fasta på den fenomenologiska utgångspunkten, att stimulus och perception besitter olika kvaliteter, men endast på grundperceptionernas nivå. Utav dessa basperceptioner skulle sedan medvetandet bygga upp sin föreställningsvärld, enligt Hesselgren, som en struktur av basperceptionerna, på ett matematiskt och får man förmoda mestadels korrekt sätt. Hesselgrens huvudiakttagelse blir sedan att ögat kan bedras, vilket alla hans exempel vill visa på. (Men feltolkningen skulle då, kan man anta, mera bero av den yttre verklighetens egenskaper än på de mentala processernas natur?5)

Fenomenologin, enligt mitt sätt att tolka den, accepterar i förstone de själsliga föreställningarnas inre liv som något eget och unikt, som inte egentligen har med den yttre verkligheten så värst mycket att göra men som ändå är den levande varelsens kognitiva instrument till att uppleva och förstå denna yttre - eller fysiska (och småningom en andlig) - verklighet.

Endast i undantagsfall går vi omkring och ser färgfläckar; hör ljud i sig etc. - nej vi ser en fjäril; hör någon ropa eller en moped gasa på. Vi uppfattar också en trehjuling som begrepp och gestalt, även om vi ännu inte har lärt oss var ringklockan sitter eller hur man trampar på pedalerna. Denna typ av verklighetsuppfattning vill jag tro vara fundamental för det levande, medvetna livet.6

Det är väl också så, att, även om vi faktiskt kan påvisa exempelvis en projicering av ett utsnitt verklighet på vår näthinna, och således måste dra den slutsatsen att det är näthinnebilden som utgör vår perception och den verklighet vi kan uppfatta, så är det ändå inte denna bild, som vi slaviskt gör till vår verklighetsuppfattning.

Verkligheten formas istället i vår föreställning om densamma. Föreställningen byggs upp med hjälp av bl.a. stimuli och perceptioner. Men dessa utgör blott hjälpmedel; ej dikteras vi av våra sinnesintryck allenast! De består blott av ett råmaterial för en vidare bearbetning. Iakttagelsen är en aktiv process, och vi skapar själva våra föreställningar. Individuellt, och vidare samfällt i en kultur, bygger vi vårt symboliska universum. Ernst Cassirer har uttryckt sig om den samlade mänskliga föreställningen på följande vis (Cassirer, 1945, s. 221):

I såväl språk som religion, konst och vetenskap, kan inte människan göra annat än att bygga upp sitt eget universum - ett symboliskt universum som möjliggör för henne att förstå och tolka, att artikulera och organisera, att syntetisera och universalisera sin mänskliga erfarenhet.

Att detta åtminstone på något sätt står i överensstämmelse med vår ständige filosofiske auktoritet Immanuel Kants uppfattning, framgår av dennes reflexion i samband med en definition av begreppen a priori och a posteriori (Kant, 2004, s. 81):

Nu visar det sig, vilket är ytterst märkligt, att det även bland våra erfarenheter finns kunskaper som måste ha sitt ursprung a priori och som kanske enbart tjänar till att ge våra sinnesföreställningar ett sammanhang. Ty om man tar bort allt som hör till sinnena från våra erfarenheter, så återstår fortfarande vissa ursprungliga begrepp och därur frambringade omdömen som måste ha uppstått helt a priori, oberoende av erfarenheten, eftersom de gör att man kan eller åtminstone tror sig kunna säga mer om de föremål som framträder för sinnena än vad blotta erfarenheten lär, och att påståenden har en sann allmängiltighet och sträng nödvändighet, något som den helt empiriska kunskapen inte kan tillhandahålla.

Föreställningens utgångspunkt, första förutsättning, dess arena, så att säga, är rumsuppfattningen.7

Också Hesselgren insåg rumsuppfattningens fundamentala betydelse i perceptionssammanhangen, och ägnade sex års koncentrerad forskning åt begreppet. Tar man del av hans redovisning, uppkommer emellertid gärna åtminstone ett intuitivt tvivel på en del av hans metoder, liksom - med honom själv - på hans resultat. Skäl framträder samtidigt ganska tydligt till ifrågasättande av rimligheten i några av hans slutsatser och tolkningar av resultaten.

Redan på grund av detta finns, menar jag, anledning nog att granska Hesselgrens rumsforskning ett extra varv, och det är just vad jag har tagit mig för att göra. Den avhandling som här föreligger, består av redovisningen av denna granskning, jämte en framställning av en vidare forskning, föranledd av min varseblivning av nämnda forskning och dess resultat.

Då redovisningen av Hesselgrens rumsforskning hittills har varit relativt fragmentarisk och svårtillgänglig för kritik och extern bedömning, kan det, för den som närmare vill ta del av dess rön, också på ett tidigt stadium framstå som angeläget att försöka få denna rumsforskning samlad och systematiserad. Så har också jag tänkt, och det är därför som min avhandling till en rejäl bit består av en ansats till en sådan uppstrukturering.

Syfte

När man å ena sidan får ut mycket av att tillgodogöra sig Sven Hesselgrens miljöpsykologiska forskning, vilket måste sägas först, men samtidigt intuitivt finner anledning ifrågasätta vissa av hans viktiga grundsatser, då framstår en kritisk granskning av hans arbeten som nödvändig.

Jag har tagit på mig denna uppgift i föreliggande avhandling. Min utgångspunkt är naturligen ett angreppssätt som Rolf Johansson definierar som explikativt. (Se Johansson, 2002). Detta vill jag vidare se som ett förstadium till en tolknings- eller hermeneutiskt inriktad studie som senare kan komma att omfatta en mera heltäckande genomgång av Sven Hesselgren och hans verksamhet.

Allra först har jag funnit det angeläget att utreda Hesselgrens rumsforskning. Rumsuppfattningen är ju, som vi har konstaterat eller åtminstone hävdat, själva utgångspunkten för ett perceptionsperspektiv. Jag inriktar således här min kritiska granskning helt och hållet på "Hesselgren och rummet", vilket ju också titeln på mitt arbete anger.

Omslagstiteln innehåller dessutom några halvtransparenta termer nämligen "formen", "ljuset" och "färgen" förutom "rummet". Min stora förhoppning är att i framtida studier kunna genomlysa även dessa för Hesselgren centrala begrepp. Sammantagna kan dessa teman sedan bilda underlag för den Hesselgrenmonografi, jag gärna skulle vilja se förverkligad.

Forskningsfrågor

Jag betraktar i någon mån denna avhandling som en fallstudie (av en rumsforskning; se Yin, 1984) med ett explikativt angreppssätt (där rumsbegreppet utvecklas och medvetandegörs succesivt; se Johansson, 2002), vilket innebär att inte alla forskningsfrågor är definierade från början. Man kan också se min forskningsansats så: jag har inledningsvis försökt ge en bakgrund till mitt intresse för en närmare studie av Sven Hesselgrens arkitekturteori, vari jag särskilt har velat se hans rumsforskning som givande att försöka reda ut.

På ett tidigt stadium blev jag medveten om att resultatet av ett av Hesselgrens rumsliga experiment, det mer eller mindre sista i en lång serie, framstod som anmärkningsvärt och förbryllande för honom själv. Han lyckades inte finna någon godtagbar förklaring till sitt märkliga resultat. Jag har därför sett det som en viktig uppgift att i föreliggande avhandling pröva att komma vidare i just det avseendet.

En huvudtes, som envar som bedriver rumsforskning väl må utgå ifrån, är att det finns en autonom rumslig dimension, som också bör vara tillgänglig för perception. Jag tror att den tesen har drivit både Sven Hesselgren och mig själv. Men hur upplever vi rummet? Ja, det är just den frågan som Hesselgren i sin rumsforskning har sökt svar på. Genom ett mera ingående studium av denna hans forskning, kan vi tillgodogöra oss dess resultat. Sedan vill vi i denna avhandling utgå från Hesselgrens rön med förhoppningen att kunna bygga vidare på dem.

De frågor, vi föranleds ställa, kommer inte att framträda inför oss helt förrän vi har blivit fullt medvetna om Hesselgrens resultat. Resultaten är som nyss sagts svårtillgängliga, och en av avhandlingens uppgifter blir att lyfta fram dessa i en åskådlig form. Först när vi gjort detta, blir det möjligt att formulera den fortsatta strategin.

Den stora frågan som vi ändå bär med oss under hela sökprocessen är, om den rumsliga dimensionen verkligen existerar som autonom perception, och hur vi i så fall upplever den. Genom Hesselgren kommer vi att komma en bit på väg mot en insikt, det är vår hypotes - helt säkra kan vi inte vara, men vi hoppas på resultat - och genom egen vidare forskning förväntar vi oss att nå vårt mål.

Metod

Jag har tidigare refererat till Rolf Johanssons terminologi, och avser att göra det igen. Abduktiv metodik, säger han, utgår från förvånande fakta, som ofta kan vara knapphändiga, och prövar erfarenhetsgrundade eller nyskapade föreställningar för att konstruera eller rekonstruera det som kan vara fallet. (Johansson, 2002, s. 24).

Efter en redovisning och en analys av Sven Hesselgrens rumsliga experiment, stöter jag, med Hesselgren, på ett förvånande experimentresultat, vilket föranleder mig till vidare forskning med abduktiva förtecken. Närmare bestämt innebär metoden att jag bestämmer mig för att återutföra det experiment, som gav det oväntade och obegripliga resultatet. Detta föregås av ett mera schematiskt kontrollexperiment, vilket visar sig ge bidrag även det till en ökad insikt.

Genom mina sålunda utförda experiment, finner jag enligt min egen bedömning en tolkning av resultaten, både Hesselgrens och mina, som relativt enkelt kan förklara Hesselgrens oväntade resultat och som även ger en vidgad förståelse av problematiken. Men detta räcker inte. Under genomgången och analysen av Hesselgrens forskning framstår det allt klarare, att det finns brister i Hesselgrens metod.

Bristerna visar sig vara av så allvarligt slag, att man kan konstatera att Hesselgrens metod inte kommer att leda fram till något svar på hans fråga, vilken är hur hans informanter upplever det rumsliga i experimentens förevisade miljöer. Inte nog således med att resultatet inte ger svar - resultatets uteblivna svar beror till stor del på att metoden inte är anpassad till frågan och inte kan leda till dess besvarande.

Jag finner det således på sin plats att genomföra ett anknytande experiment (vilket på grund av sitt nödvändiga utförande kan med en vetenskaplig nomenklatur benämnas kvasiexperiment8), vilket tämligen omgående visar sig ge ett svar på vår (Hesselgrens och min) fråga om hur människan upplever den rumsliga dimensionen.

Kompletterat med en läsning av Oswald Spenglers Västerlandets undergång (1996) jämte en grundlig introspektion, finner jag slutligen en klar medvetenhet om rummets natur, vilket var målet med hela diskursen. Om jag slutligen lyckas förmedla dessa vunna visdomar till läsaren, vill jag se ansatsen som fullbordad.9

Uppläggning

Som jag har återgivit i förordet, har mitt arbete redan från första början antagit formen av en vandring eller resa. Att samla och systematisera fakta om Sven Hesselgrens och hans medarbetares rumsliga experiment utgjorde en första etapp, vilken möjliggjorde en genomlysning av problematiken och gav underlag för fortsatta experiment.

Parallellt med den mera praktiskt inriktade experimentdelen har jag utfört en relativt ingående analys av Hesselgrens arkitekturteori. Det är ju denna, som utgör ryggraden i hela det omfattande system han bygger upp i sina skrifter och i artiklar under femtio års arkitekturforskning.

Att förstå Hesselgrens perceptionsteori och närmare lära känna de s.k. semantiska skalor, vilka ligger till grund för huvudexperimentet, har också varit nödvändigt för att komma vidare med en tolkning av experimentresultaten. Synbara motsägelser i Hesselgrens resonemang har föranlett mig att i vissa delar försöka finna kärnor i hans delsystem. Det är också det mera långsiktiga målet: att finna kärnan i Hesselgrens hela arkitekturteori. Dit är emellertid vägen ännu lång, men jag hoppas att jag med föreliggande avhandling något har kunnat belysa och tydliggöra det väsentliga i den rumsliga delen.

En biografisk sammanställning har jag tagit med redan i detta arbete. Denna har inte för detta ändamål haft något framträdande syfte, annat än som en allmänt orienterande bakgrund åt arkitekturforskaren Sven Hesselgren. Jag hoppas kunna utveckla och komplettera biografin efter hand under det fortsatta arbetet med de planerade kommande delarna av Hesselgrens arkitekturforskning.

På grund av dessa redovisade olika delforskningsprojekt, vilka tillsammans är avsedda att ge resultatet för det hela, kan man beskriva min forskningsdesign som en combined strategy. (Se Groat & Wang, 2002, s. 361ff).